Det som ändå känns....

Ibland är man bra på att berätta något utan att lägga in vidare känslor i det som händer. Oftast berättar jag det mesta och använder mej av många ord och försöker förmedla. Till Claes, till mina föräldrar eller vänner...

Att jag säljer mina motorcykelgrejer och mina träningsgrejer är något jag GÖR men inte nämner så mycket mer om. Det gör helt enkelt en smula för ont. Det är som min vän Rebecca förstod....jag säljer en stor del av mej själv.

Två stora delar som var jag: träning och min hoj. Det som i så mångt och mycket var Victoria. Mina spinningskor sålde jag på Tradera. Alla mina träningskläder i olika former, färger och varianter har jag rensat ut och bara vissa finns kvar. Långt in i garderoben.

Hojen såldes för 2 år sedan. Hjälmen fick Kevin överta när han fick EU-moped och har både tappat den i en å så den blev lätt sunkig och skitig och dessutom förstört visiret så den är i uselt skick. Mina mc-kläder såldes ikväll ihop med mina mc-handskar. Det enda lilla jag håller kvar vid är att jag får pengar som jag kan använda till något annat....det får bli plåster på såren.

Men visst svider det. Visst gör det ont längst där inne. Visst känns det för jävligt att sälja en del av det som var jag.

Men än värre kanske är att ha det kvar och inte kunna använda det?

Som avslutning på detta trista lilla inlägg sent, sent på kvällen: Den prickiga klänningen är i vilket fall som helst skitläcker och till riktigt bra pris...