Weekend på Lundsbrunn Spa

Så är jag hemkommen från vår veckohelg på Lundsbrunn Spa och jag har många tankar och funderingar kring helgen som gått. En helg springer så snabbt förbi och när man har en hjärna som går i farten av ”sirap som hälles ur en flaska direkt ur kylskåpet”, så hinner man knappt uppleva allt innan det är dags att fara hemåt igen. Jag skulle nog behöva en hel vecka för att kunna smälta allt. Jag satt i morse och skrev ned några stödord över allt jag ville skriva om och berätta om. Jag var på något vis rädd att tankarna mina skulle gå mej förlorade och att jag inte skulle kunna berätta det jag ville när jag väl var hemma igen.
Jag satt lutad mot kuddarna i sängen och klockan var bara strax efter sju i morse. Allt var tyst, lugnt och stilla och Claes låg bredvid mej och sov i godan ro och jag hade penna och papper i knät. Jag började skriva........

När jag vaknade på lördagsmorgonen borde jag nog ha skuttat upp och glatt slängt på mej kläder, tagit något lätt att äta i förbifarten (sådär som de gör på film eller reklamfilm), ”dragit en borste genom håret”, sminkat mej lite grann och sett till att väskan med våra grejer i var packad. Istället för att göra ovan nämnda saker så steg jag segt upp, satte mej med min sedvanliga kopp té vid datorn, spelade lite Farmville (patetiskt, löjligt onlinespel) och väntade på att medicinerna skulle hjälpa mej att komma igång. Vi hade bestämt att åka efter melodikrysset. Det låter fånigt, men melodikrysset är lite heligt för Claes och utan det och en kopp kaffe blir inte lördagen sej lik. Jag gick lite av och an och gjorde mej ingen större brådska. Han löste krysset som vanligt och sedan hände något......
Då blev klockan plötsligt närmare halv tolv och jag tänkte för mej själv; ”men...borde vi inte ha åkt nu? Vi ska ju ända till Lundsbrunn och har behandling som börjar kl 15?” Efter den tanken fick jag lite panik. I med de sista grejerna i väskan, sminka mej blev det inget av, håret fick vara som det var med tankarna ”äh, jag ska ju ändå bada sedan” och så fick vi skynda oss att komma iväg. Det tog tog ganska exakt 1 tim och 45 min att åka till Lundsbrunn och på vägen dit stannade vi och åt lite lunch på en vägkrog. Det kändes mysigt att sitta där på en liten vägkrog och äta lunch med Claes och tänka att ”nu är vi på väg och helgen är vår”. Den tanken gjorde att jag log nästan hela tiden.
När vi kom fram till Lundsbrunn Spa & Hotell var klockan ganska exakt 14:00. Vi checkade in och tog hissen upp till andra våning där vårt rum var beläget. Rum 629. Längst bort i en korridor där golvet var försett med käck blå heltäckningsmatta. Det lät dovt och tyst när vi gick bort till rummet och jag slogs av den sköna tystnaden. Rummet var stort...väldigt stort..och rymligt. En dubbelsäng med bländande vita lakan som doftade fräscht, en fåtölj och ett litet bord, en tv förstås och ett badrum med en lagom stor dusch och lugna, sköna färgtoner överallt. Det var bara gardinerna som var skrikigt blommönstrade. Den som hade valt gardinerna tyckte jag var en riktig klant.
Vi hade inte så mycket att packa upp så vi började klä av oss...ja, det var minsann riktigt märkligt...att genast börja klä AV SEJ när man kommer till ett hotell. Vi skrattade och fånade oss där vi stod i underkläder och strumpor och fick ordning på badrockarna vi skulle ha på oss. Vita badrockar som var till låns under vistelsen.
Så snygga vi blev! En puss och så tog vi nyckeln till rummet och låste och gick. Kl 15 hade vi beställt varsitt bad. Claes skulle få ett örtbad och jag ett mineralbad. Vad det var för skillnad hade jag glömt men när vi satt i det lilla väntrummet och väntade på att Spa-tjejen skulle komma och visa oss till rätta så önskade jag att jag också hade valt örtbad. På bordet stod nämligen ett antal små flaskor i små ställ och på varje flaska satt en etikett. Tallbarr, ängsblommor, arnika, lavendel, valeriana/humle, eucalyptus och några till. Vi luktade förstås på dem alla och kikade på listan som låg jämte. Alla hade sin speciella egenskap och en del var lugnande och rogivande medan en del var uppiggande och energigivande. Claes bestämde sej för arnika. Dels för att den skulle ha egenskaperna att ge lugn, avslappning för stela leder och dels för bra cirkulation. Den luktade dessutom gott. Tallbarren doftade starkt och fränt och påminde mej om en nyöppnad Wunderbaum som man hänger i bilen. Jag fnittrade glatt och berättade för Claes vad jag tyckte om tallbarren. Han höll med. Lavendel är ett mycket vackert namn tycker jag men när jag satte näsan i lavendelflaskan så slogs jag än en gång av att jag INTE tycker om doften. Den luktar som en gammal tant eller en doftpåse i ett gammalt linneskåp. Nä, lavendel ska jag härmed för evigt komma ihåg att jag inte tycker om doften av.
Jag tycker om namnet istället.

När vi satt där på den lilla soffan i väntrummet var vi först ensamma men strax därefter började det strömma till mer folk. Skulle alla bada örtbad eller mineralbad månntro? Jag böjde mej över och viskade till Claes ”hoppas man får ett eget badkar”. Han log och jag fnissade. Det är väldigt kul att skoja när det är fullt med folk omkring sej och allt blir mycket mer hemligt och skojigt. Ett ungt par satt på en soffa lite längre bort och jag kände igen dem sedan incheckningen då de stod jämte oss. Han var säkert 2 meter lång och alldeles säkert från Vara-trakten. Det hörde man tydligt på hans dialekt. Eller rättare sagt; på hans bonniga sätt att prata. Hon var en kort mörkhårig tjej som verkade lite mer försynt. Han hade pratat både högt och ljudligt vid incheckningen och jag fnissade till för mej själv när jag mindes hur han hade stått och kikat i aktivitetspärmen (en pärm med dagens aktiviteter såsom yoga, Qi Gong, vattenjympa etc) och sa: ”Sa vi ta än söndäringa Kvigång...äller va ä dä fö nött?” Hans tjej förklarade och jag kvävde mitt skratt. Sen sa han vidare ”Nu töcker ja dä ä mot pölen diräkt”. Pölen, det var poolen det. Jag skrattade hejvilt inuti och kände hur roligt jag tycker det är med olika människor. Särskilt de som bjuder på sej själva och inte är uppblåsta eller tror att de är något. Vara-snubben trodde definitivt inte att han var nåt utan var bara sej själv.
Där satt nu Vara-paret (de kanske inte ens var från Vara men vi får låtsas det) och väntade, även de, på sin behandling. När vi anmälde oss fick vi instruktioner om badet från Spa-personalen att man kunde gå ner till detta lilla väntrum i antingen badrock och badkläder under och alltså bada i badkläder eller så kunde man ha vanliga underkläder under rocken. Jag minns att jag tänkte ”men man kan ju inte bada i underkläder, eller?” Verkade skumt. Senare förstod jag att då väljer man att bada naken i så fall – vilket ju kanske är det mest naturliga. Det föll mej dock inte in eftersom jag visste att personal var där inne och tappade upp vatten, la in handduk eller gjorde något annat så jag tänkte att badkläder är nog bäst. Claes hade sina svarta badbyxor på sej så vi sa inte så mycket mer om det. Men när vi satt i väntrummet så böjde jag mej över till Claes och sa ”behåll nu badshortsen på för Spa-tjejen kanske stannar en kort minut och lägger in en handduk eller häller i örter i badet så ta för jösse namn inte av dej när hon står där”. Jag skojade lite med honom och tänkte att han väl ändå behåller dem på när han kliver i badet. Det känns liksom lättare så. Trodde jag.
Det blev vår tur att bada och Spa-tjejen, en ung, mörkhårig, söt tjej, visade oss till rätta. 4 små rum med varsitt badkar. Vattnet var redan upphällt i dem alla och Claes var först in. Han valde att få arnika i sitt bad. Hon gick in med honom o stängde dörren och genom dörren hörde jag ”jag häller i arnika här och tittar till dej efter halva tiden så allt är ok. Du badar i 20 minuter. Ha det så skönt.” Sedan blev det Vara-parets tur och han skojade friskt med Spa-tjejen och valde eucalyptus. ”Då loktar en gött sänn”, sa han och skrattade.
Jag var sist och fick rummet längst bort. Jag hade nog väntat mej ett beige/brunt rum med tända ljus, lite bakgrundsmusik och vackra saker på väggarna att kika på. Detta rummet såg mer eller mindre ut som ett gammalt tvagningsrum med ett stort vitt badkar mitt i. Några levande ljus fanns det inte men en fin korgstol med vita handdukar stod där i alla fall. Det fick duga. Badkaret var extra långt och Spa-tjejen frågade ”vill du ha ett stopp nere vid fötterna så du känner att du ligger bättre?” ”Ja, tack” svarade jag. I min vildaste fantasi hade jag nog inte kunnat gissa att detta ”stopp” till Lundsbrunns mineralbads-badkar skulle vara en gammal, modell mindre, röd drickaback!!!! Den sänkte hon ned i badet och mot den tryckte jag mina fötter. Märkligt, tänkte jag. Kan de verkligen inte komma på något mer estetiskt än en drickaback som stopp? Tydligen inte.
Men backen dög bra och jag låg skönt i mitt mineralbad. Medan jag låg där och njöt av värmen så funderade jag på vad ”mineral” var? Vad var det för något jag hade valt att hälla i mitt bad och vad var det nu igen det skulle vara bra för?
När hon hällde i själva mineralet så tog hon en skopa ur en vit plastburk. Det såg, i ärlighetens namn, ut precis som euroshoppers tvättmedel som jag har nere i tvättstugan. Tänk om jag badade i tvättmedel? Jag mindes plötsligt att jag hade tagit mineralbad för att det skulle vara mjukgörande för huden. Kanske är tvättmedel också mjukgörande? Jag fnissade för mej själv. Jag hade svårt att koppla av (vi hade ju faktiskt stressat lite) och låg och kikade på alla bubblor i badet. De vackra små badbubblorna som samlades överallt på ytan och som, om man kikade nära, skiftade i alla regnbågens färger. Mitt i bubblorna inser jag dessutom att jag är kissnödig. Hade nöden varit stor så hade jag kanske övervägt att kissa i badet men nöden var inte så stor – så jag höll mej. Typiskt mej att ligga i ett mineralbad och vara kissnödig.
Rätt som det är hör jag Spa-tjejen borta i Claes rum. Nu var det tydligen dags att kliva upp ur badet och Claes var först ut. Det var lyhört mellan rummen så jag hörde hur hon sa ”du kan kliva upp ur badet med ryggen mot mej så ska du få en handduk”. Hon upprepade så dessa ord till oss alla fyra när hon klev in och jag torkade mej torr med handduken hon gav mej och tog på mej den vita morgonrocken och gick ut till den väntande Claes. Han hade tyckt det var jätteskönt och oj vad han doftade gott. Jag doftade inte mycket - det gör man tydligen inte av mineralbad. Suck. När vi var på väg tillbaka till rummet så sa jag leendes något i stil med ”du badade väl inte naken, va?” och var inte alls förberedd på svaret som skulle komma.
”Jo, det är väl klart” svarade Claes förvånat. Jag tappade hakan....började fnissa...skratta...tänkte ”nähä?” och sa ”nämen, det gjorde du väl inte?” Jodå, det hade han visst gjort. Skulle man inte bada utan badkläder då? Fick man inte det? Det var väl ändå mer naturligt att bada UTAN badkläder än MED badkläder i ett badkar? Jo, det fick jag väl hålla med om men jag blev så full i skratt, tyckte att det var så tokigt roligt av Claes att göra sådär och så tänkte jag mej in i hur Spa-tjejen måtte ha sett hur han badade spritt språngande och bad honom att gå upp ur badet med ryggen mot henne. Ja, tacka fanken för det när han är NÄCK!! Jag tror jag frågade Claes minst tre eller fyra gånger att: ”GJORDE du verkligen det?” och förväntade mej varje gång att han skulle säga ”nej, jag bara skojade. Jag hade såklart badbyxorna på mej”. Men nejdå. Han hade obevekligen badat naken. Jag undrade i mitt stilla sinne om Spa-tjejen hade sett hela ”paketet” men hoppades verkligen att hon inte gjort det. Det är bara mej förunnat, anser jag helt egoistiskt. Jag skrattade åt nakenbadet hur länge som helst och kunde inte släppa tanken på att det är typiskt min älskade Claes att göra tvärtemot vad de flesta andra gör. Han trodde definitivt att Vara-paret också badade nakna medan jag var absolut tvärsäker på att de hade badkläderna på sej. Hursomhaver, detta hade vi roligt åt hela vistelsen och jag har ännu inte riktigt smält den totala förvåningen över hans klädval. Eller icke-existerande sådant, kanske man ska säga.
När vi gick tillbaka till rummet kom tröttheten över mej och den sköljde över mej likt en våg. Den blev starkare och starkare och jag andades tyngre på väg i korridoren. Jag blev andfådd och höll hårt i Claes hand. Han märkte min utmattning och väl inne i rummet hjälpte han mej av med den våta bikinin och fick på mej lite torra underkläder och bäddade ner mej under det fräscha, vita täcket och jag somnade direkt. Jag sov gott och väl en timme och medan jag vilade så tittade Claes på tv och slappade. Vi hade det riktigt gott vi! Klockan fem var det så dags för solterapi. Jag trodde att detta var en helt vanlig 30 minuters omgång i solarium men skulle bli varse att så var inte fallet. Inte på långa vägar som ett solarium.
Vi tog på oss badkläder (ja, Claes hade alltså torra badbyxor här medan jag fick ta på mej min blöta bikini!) och badrock och begav oss ner till poolen där vi skulle samlas. Skulle fler sola solarium kanske? tänkte jag för mej själv. Vid poolen stod en mindre folkmängd och jag försökte lista ut vad alla gjorde där. Skulle de bada i poolen kanske? Eller vad väntade de på? Claes undrade förvirrat var solarierna var men jag sa att vi nog bara fick vänta lite så skulle allt lösa sej.
Efter några minuter kom en trevlig Spa-tjej och visade in oss i ett enormt rum. Det var högt i tak, vitmålade väggar och på rad stod minst 30 sköna solsängar uppställda vända mot ena långväggen. Den väggen var tapetserad med ett kustmotiv med klippor och hav och det var ljust och vackert i det stora rummet. Detta var solrummet. Vi skulle inte sola solarium utan vi skulle inta varsin solsäng, ta av oss i badkläder och hon skulle sätta på en anläggning av stora lampor (såg ut som enorma halogenlampor) som satt i taket där det började försiktigt med soluppgång, sedan en lång stund av intensivt solsken och till sist lite solnedgång. Allt skulle ta en timma ungefär. Vi la oss till rätta och timmen som kom var fullkomligt underbar! Där låg vi med lite vågskvalp som bakgrundsmusik i varsin skön solsäng och njöt av solen som om vi låg på en grekisk playa. Det var härligt! Lite citronvatten serverades under tiden och man blev behagligt dåsig och varm. Jag njöt i fulla drag och Claes gjorde detsamma. Vi tycker båda två om att ligga i lagom varmt solsken och ha det gott och det här passade oss perfekt. Till skillnad från solarium så innehöll dessa strålar inga farliga strålar men gav ändå en liten lätt solbränna.

Åh, så skönt det var! En del låg och småpratade tyst men de flesta låg helt tysta och bara njöt. Somliga somnade i sina solstolar och man hörde hur det snarkades i övre raden. Jag fnissade och kikade på Claes som också log och hörde snarkningarna. Min solstol stod så nära Claes stol att jag lätt kunde hålla min hand över hans. Att stryka med tummen över hans hand gjorde mej varm inombords och lycklig över vår kärlek. Jag älskar Claes med alla mina sinnen och att få hålla i hans hand är något av det bästa jag vet.

När vi hade solat färdigt var klockan kring 18 på kvällen och vi hade tid att äta middag på andra ”sittningen” som började kl 20:30. Vi hann duscha i lugn och ro, vila en stund, kika lite på tv, gå en sväng till receptionen och köpa några vykort, titta på lite montrar med smycken som stod i foajén och Claes tog en öl utanför puben. Där satt vi och småpratade och tittade på folk. Det är kul att studera folk och undra för sej själva vad det är för ena. Somliga är enormt uppklädda på kvällen medan andra har en ledigare stil men gemensamt för alla är att de rör sej ganska långsamt och stillsamt i byggnaderna. Det är som om tiden har stannat för oss alla och ingen har bråttom eller är stressad. Sådan atmosfär är skön för mej som har svårt för snabba växlingar och blir utmattad av för mycket ljud.
Prick halv nio klev vi in i restaurangen och blev visade till ett fint litet bord dukat för två. Bordet stod mot en lång vägg och blev på så sätt lite enskilt och jag tackade min lyckliga stjärna för att slapp sitta mitt i den stora lokalen. Restaurangen var fullsatt så vi satt väldigt bra intill väggen. Vi bestämde oss för öl och mineralvatten till middagen och förrätten kom in en stund senare. På en enormt stor, vit tallrik låg en liten, liten pyttebit av någon slags potatiskaka med sikrom på toppen. Jämte detta lilla paket låg några spretiga krasseblad och som en sträng tvärs över tallriken låg en utsökt citronsås. Detta tog bara några minuter att knapra i sej om man åt och tuggade långsamt och det gjorde vi. Fint ska det ju vara och då är munsbitarna inte så stora. Efter en dryg halvtimme kom en man in (var det kocken? undrade vi båda) och serverade huvudrätten på varma tallrikar. Både Claes och jag hade sett fram emot hjortstek med smörstekta kantareller och redan efter första tuggan log vi mot varandra och njöt i fulla drag. Vilken smak! Så utsökt gott med kött som var så mört att det nästan trillade isär. Den mustiga smaken av vilt tyckte jag mycket om och såsen, potatisen och den lilla salladen gjorde sej bra till köttet. Vi småpratade medan vi åt och skulle vi betygsatt maten så hade det blivit 5 stjärnor utan tvekan. Jättegott!
Vi kunde tyvärr inte sitta kvar länge och titta på folk eller ta en extra öl för min hälsa gjorde sej påmind och jag uttryckte klart och tydligt för Claes med mina ord ”vi måste gå nu” att det var bråttom att lämna restaurangen. Sorlet inne i restaurangen var högt och till och med Claes hade reagerat på det så därför blev han inte förvånad när vi blev tvungna att gå. Att både äta och ha höga ljud omkring mej fungerar dåligt och det visste vi om, men jag var lycklig över att ha kunnat sitta där, vara med och äta den jättegoda middagen så då gjorde det inget att vi blev tvungna att gå tillbaka till rummet. Claes höll min hand och var lika glad han. Det är det som är det fina – att vi är medvetna om hur det kan vara och hur mycket vi kan gå miste om pga sjukdomen och då blir man extra glad när det får fungera en stund i alla fall. Claes är enormt förstående och hänsynsfull i alla dessa situationer och det ger mej styrka att kunna se allt det som faktiskt är bra. Jag antar att vi hjälper varandra så gott det går men i det stora hela så är han min högra hand, min pelare och min trygghet.

Forts följer....

Lundsbrunn i oktober, som det såg ut när vi var där