Historien om den tvärhandhöge

Ibland går bloggen i moll och någon gång emellanåt i dur. Jag vill så gärna få dela med mej av mina "dur-stunder" så, dels att någon annan inte tror att allt är skit här hemma för jämnan och dels för att få ner även de bra stunderna på pränt. Annars väger inte vågskålen jämnt och jag har en känsla av att det är bra om den kan göra det.

Min dotter har blivit kär i en liten kille i klassen. Jag säger liten för han är en tvärhand hög. Men visst, lite söt är han allt. Hon började slå följe med honom till skolan. Jaså, tänkte jag...ska hon inte gå med tjejkompisen H längre?? En kväll i förra veckan var hon ute längre än vad hon fick och jag mådde inte så bra så jag tänkte inte på tiden där jag låg på sängen och dåsade. Klockan blev halv tio, en VARDAG, och hon hade inte kommit in än. Jag visste att hon var ute vid vägen och pratade med den lille tvärhandhöge och tänkte när klockan var kvart i tio att "nääää, nu måste hon komma in". Men jag kunde inte resa mej och hämta in min dotter. Vad göra??
Jag ropade på Kevin.

Han stod jämte mej vid sängkanten och jag förklarade att "din lillasyster står ute vid vägen och vänslas med en kille. Klockan är kvart i tio och hon ska direkt in NU. Hämta in din syster!"
Kevin log. Oj, vad han log. Han sträckte på sej, tog ett djupt andetag och sa myndigt "det här har jag väntat på. Jag ska GÄRNA hämta in henne".
Så gick han. Jag fnissade lite och vände mej till Claes "undrar vad han säger och gör?". Claes tittade på mej och flinade. Vi insåg att vi bara visste att det här njuter storebror av. Amanda kom skyndandes in efter 2 minuter och sa lite tyst "förlåt att jag var sen, mamma". Senare visade det sej att Kevin hade stuckit händerna i jeansfickorna, dragit på sej sin jacka och gått direkt mot dem ute på vägen och sagt entydigt "klockan är kvart i tio Amanda. Du ska direkt in. Nu." Den tvärhandhöge hade böjt ner huvudet och nästan viskat "ja, hej då" och gått iväg och Amanda hade böjt ner sitt huvud och smitit in fortare än kvick. Jag kan riktigt se hur Kevin flinade för sej själv där ute vid vägen innan han gick in.
Tänk så skönt att äntligen få vara STOREbror.

Kevin skrattade glatt åt det här flera dagar efteråt och jag ler varje gång jag tänker på det. Såna här små händelser har vi rätt ofta här hemma och det är min son som står för dramatiken här hemma. No question about it. Amanda är i en svår ålder och jag....jag är svår hela jag men har min humor intakt och tar till den när livet är för jävligt! Vi har små skojiga och roliga stunder här hemma och jag är glad att jag skrev ner en av dem här på bloggen. Då väger det upp allt det besvärliga och sorgliga.
Jag vet att jag älskar mina ungar och jag älskar min Claes. Det är allt jag behöver.