Min bilder
Namn:
Plats: Målsryd, Sweden

Min lilla blogg & jag! My little blog & me!

torsdag 16 augusti 2018

ME:n som inte får plats

Jag har länge funderat på att börja skriva igen. Orden ryms inte längre i mej själv och jag skulle behöva få ner dem svart på vitt. Då kanske de kan sluta ta upp plats i min reda så trånga hjärna och i min själ som även den tidvis är lite trång. Jag behöver liksom plats för att ta in en massa bra saker och därmed lägga bort de besvärliga och jobbiga tankarna. Eller egentligen alla tankar. Bra som dåliga.

Rensa. Rensa i hjärnan och systemet. För jag vet inte längre hur jag skall få ur mej allt jag tänker och känner och har ingen möjlighet att ventilera precis allt med min familj eller vänner. De orkar inte alltid höra och jag förstår det. De måste få leva sina liv utan att alltid höra på mej och den evigt förbannade ME:n.

När jag ser att min blogg funnits sedan 2009 och att jag har skrivit många inlägg så förstår jag att jag levt med ME:n vid min sida under en ganska lång tid. Åren har gått och jag blir inte frisk. Jag vet inte om jag någon gång sedan jag fick diagnosen 2008 har trott att jag skall bli helt frisk? Den tanken har jag inte vågat tänka och känslan att det skulle bli verklighet har aldrig infunnit sej. Betyder det att jag rättade mej in i ledet och tog leende till mej att "nä, ME är kroniskt och få eller ingen blir helt frisk igen"? Eller lät jag bli att tänka på det så det inte skulle existera?
Antagligen det sistnämnda.

För jag tror verkligen inte att jag någonsin blir helt perfekt frisk igen. Det känns inte som om det är möjligt. Däremot vågar jag tro att jag kan bli lite bättre om jag "gör" något. Om jag prövat något. Om jag får hjälp. Om jag har tur. Om jag lever rätt. Men VAD det är jag ska göra och HUR jag ska leva har jag ingen aning om....

Jag har tagit en insomningstablett för en stund sedan och hade hoppats bli lite halvlullig på den så sömnen skulle komma skönt och befriande. Om jag lägger ifrån mej datorn så har jag kanske en bättre chans i alla fall. Men nätterna är besvärliga och jag vill bara att det skall bli morgon igen. 
Alla andra sover gott utom jag. Jag pressar mej till att vara vaken även om jag är dödstrött, har ont och verkligen behöver sova. Om jag bara visste varför jag gör så! Det är vansinnigt. Helt urbota dumt.

Det är mycket med att ha ME som är urbota dumt och vansinnigt konstigt. Det finns inga regler, ingen spelplan, inga smarta tips eller tricks och absolut inget fusk man kan ta till. Det finns bara den råa vardagen. Och i den vardagen lurar natten och hur svårt det kan vara att få ner kroppen i mjuk sömn. Men nu skall jag göra ett försök och ge mej själv en chans.

Ska bara gå upp snabbt och gå och kissa först....



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida