Gårdagen med god vän

Igår kom min vän Tizzel på besök. Ända från storstaden Växjö åkte hon bara för att vara med mej en hel dag. Jag hämtade henne i min blå lilla Clio på tågstationen och vi åkte förbi affären och handlade lite mat på vägen hem. Vi bestämde att vi skulle fika med semlor och ha tacopaj till middag.

Efter semlorna satt vi och småpratade och eftersom mina ungar hade lyckats bli sjuka båda två så ville de vara med en kort stund och få Tizzels uppmärksamhet. De har ju träffat henne innan och ville gärna få prata lite också.

Tillsammans med Tizzel pratar jag om allt och inget är svårt eller tillkrånglat att yppa, diskutera eller prata om. Vi tog helt klart igen för all den tid som gått sedan vi sist sågs. Liten vila före maten blev det då vi bara låg rakt upp o ner på min säng och småpratade. Sen gjorde vi en härlig tacopaj gjord på äkta smör och jag har aldrig sett nån fixa ihop en pajdeg så fort som fröken Tizzel. Jisses, den gick på 2 röda sekunder och på 1 röd sekund var den uttryckt i pajformen! Jag var imponerad... :o) Vi fick placera mej på en stol jämte spisen och där satt jag och stekte köttfärsen. Benen bestämde sej för att bli slöa och dumma så de bara mej inte. Tur jag har barstolar som gör det perfekt att sitta vid spisen!

Efter maten sa Tizzel "ska vi ta en liten vila eller?" och jag var inte sen att hänga på. Jag satte på min värmemadrass och vi låg och slökikade i varsin Amelia. Jag somnade nog rätt så fort och det var gott att ligga jämte Tiz och ha min hand i hennes. Att få somna en stund jämte en god vän är inte dumt alls! Tiden gick så fort igår och rätt som det var hade klockan stuckit iväg. Det var dags att åka till tåget igen. Trots att timmarna går fort när man har mysigt så kände jag ändå att vi fick god tid ihop, vi fick "valuta" för timmarna och att det inte kändes rumphugget bara för att hon var tvungen att ta 19-tåget hem. Allt hade sin tid och vi var så nöjda båda två! Att ha fått chansen att ses igen var härligt i sej - det räckte långt. En varm kram på perrongen och jag såg henne hoppa på.

Visst är det något särskilt med perronger? Det är liksom så "adjö-igt" och "Åh-där-kommer-hon/han-ju-igt" . Det är antingen riktigt glädjefyllt att stå där men kan också vara sorgligt. Eller så har jag helt enkelt sett för många dramafilmer där perronger figurerar... ;o)

Kvällen blev lugn och jag somnade rätt så tidigt efter att ha pratat en stund med Claes i telefon. Det hade varit en väldigt rolig dag och jag somnade så nöjd, så nöjd! Tack Tizzel för att du kom! Vi får snart göra om det och kanske, kanske kan det vara jag som klarar av att åka till dej över en dag nästa gång. Vi får se!