MIN HOJTUR!!!

Jag skulle ju inte blogga idag men nu kan det inte hjälpas! En stooor händelse, en hääärlig händelse och en händelse som satt underbara spår i mej måste ju berättas!

Jag visar dessutom allt i bilder också!

Jag har åkt hoj idag. Jag har förresten inte åkt hoj..jag har KÖRT hoj. Idag har jag upplevt en känsla som vilat inom mej väldigt, väldigt länge. En känsla som jag trodde jag tappat och inte längre skulle orka uppleva igen. Men idag blev den min!

Min vän Ulf kom förbi på en fika hem till Claes och mej. Vi satt ute i solen och drack lite kaffe o åt bulle och hans gula VTR glänsde i solskenet. Den lockade. Den drog. Den stod där och nästan mystiskt drog mej mot sej. Ulf visste sen förra året att en tur skulle få mej raka vägen till lyckans himmel och han log och sa:

"Nu minns jag ju vad det var jag skulle ge dej i födelsedagspresent. En tur på hojen. Vill du köra?"

Jag blev eld och lågor. Hämtade ett par jeans, drog på mej varm tröja under hans för stora skinnjacka, lånade hans hjälm som var minst två nummer för stor så jag fick sätta på mej två stickade mössor under för att den skulle passa (ja, jag frös inte om huvudet i alla fall..det är helt säkert!) Sen gick jag mot hojen. Den log mot mej...jo, det är säkert. Den GJORDE det!

Benet svingades över och jag kände den välbekanta känslan av att grensla en hoj. Ursäkta uttrycket, men det ÄR känsla att ha den under sej och veta att det är JAG som ska köra. Jag koncentrerade mej en kort minut, drog mej till minnes, tänkte efter vad det var som skulle göras, funderade på hur det var man gjorde och "rättade till huvudet"...

Jag startade. Släppte kopplingen sakta och den drog iväg ut mot vägen...åh, jag mindes. Jag kunde fortfarande "känna" koppling-gas och jag drog snabbt ut på vägen. Det var som om jag aldrig gjort annat...allt kom tillbaka och automatiskt bara växlade jag och drog iväg...

Jag flög fram. Jag kände hur det pirrade i magen. Vägen låg framför mej och gasen kändes underbar i min högerhand. Åh, så härligt...vilken frihet... det var såhär det kändes! Jag körde till Timmele (7 km) och tillbaka och det var fantastiskt. Jag kan ärligt säga att jag njöt av varje minut...

På raksträckan mellan Timmele och Älmestad drog jag på så det sög till i hela kroppen och jag log för mej själv. Ingen var, i den stunden, så glad och lycklig som jag!

Så kom jag tillbaka och här kommer jag farandes på vägen förbi Claes hus...

Här kommer jag infarandes på Claes garageinfart med ett hjärta som dunkade och adrenalinet pumpandes...

Jag stannade, slog av motorn, tog av mej hjälmen, ställde ner hojen på stället och klev av.....och kunde inte sluta le. Jag hoppades att Claes, Sofia och Ulf och alla gudar i sin himmel såg just precis hur överlyckligt mitt hjärta var! Jag Levde...jag var VICTORIA.

Den Victoria som jag helst av allt vill vara så ofta som möjligt. Hon som orkar, hon som kan, hon som har kvar lite av det gamla och hon som jag känner så väl. Den stunden jag körde Ulfs hoj då var jag Victoria till 10 000%. Tack snälla Ulf för turen och för att du litade på att jag fortfarande kan köra!

Sen stod vi en bra stund och småpratade lite och jag beundrade motorcykeln...jag tittade på den...tog tillbaka känslan än en gång....njöt av åsynen av denna gula maskin och jag log. Jag log hela tiden.