Tankar som blev ord...i en salig röra....

Det är länge sedan jag bloggade sist. Det är väldigt länge sedan som orden kom flödande lätt över fingrarna och ned på tangenterna. Jag är inne i en period då jag är sämre och då gör jag bara det som jag klarar, orkar och känner är "nödvändigt". Ibland är jag förstås puckad nog att tro att jag "ska bara" men det straffar sej. Varför lär jag mej inte det?
I denna perioden måste jag lära mej förstå och acceptera att bara att ta en dusch kostar krafter. Det kostar en sked.

Det finns något som kallas "The Spoon Theory". Det handlar om att försöka få omvärlden att förstå hur lite kraft som egentligen finns och varför man prioriterar eller gör som man gör. Varför man blir tvingad att göra val. Varför man inte kan göra det man vill eller önskar. Varje dag har jag 12 skedar. 12 vackra silverskedar som står för den kraft som finns i mej. Den kraft jag har att lägga på olika saker. Människor utan ME har enormt många fler skedar.....så många att de vida överstiger min beskärda del. Mina 12 får jag hushålla med och lägga på olika saker under dagen. Varje aktivitet tar en. Att duscha tar en sked. Att prata i telefon tar en sked. Att äta tar en. Att klä på sej och göra sej lite i ordning tar en. Att gå i trappor tar en. Att träffa en vän tar en. Att prata och lyssna och höra ljud tar fler än en.
Allt jag gör under en dag måste alltså räknas in i dessa 12 som jag har. Det är inte svårt att förstå varför det helt enkelt inte blir några kvar till att träffa en vän, lyssna på musik, tala en timme i telefon eller åka till stan. Det räcket helt enkelt inte till det.
Även om jag lyckas spara en sked en dag så betyder det inte att jag har en extra nästa dag. Det kan t o m vara så att det finns en mindre dagen därpå. Det beror på hur jag mår. Det går inte att samla skedar och ha tillgodo....så fungerar inte det här systemet. Tyvärr!
Detta är det enda sätt jag kan försöka förklara för andra hur det är att ha såhär lite kraft. Hur ska någon annars förstå att det tar enorm kraft och ansträngning att ta en dusch? Det måste ju vara overkligt konstigt att någon inte kan ta en dusch och åka och träffa en vän. Det är ju bara roliga saker.....

Ja, även de roliga sakerna tar energi! Att känna sej upprymd, exalterad, prata för fort för att man är så glad, lyssna intresserat och "vara med" i en konversation tar extremt mycket kraft. Det är sådant man inte tänker på. Jag förstår att jag är märklig för så många...jag förstår att många blir utless på att höra om mitt elände. Jag försöker att inte tala för mycket om det och att inte förstora eller sätta mej själv före andras svårigheter. Alla har vi nog av vårt och alla har sina kors att bära...men ibland kan jag inte hjälpa att jag svämmar över av sorg, kraftlöshet och en känsla av hopplöshet.
Då får ni stå ut med mej tills jag vänder igen och kan kämpa igen. Att ha ME innebär att man kämpar varje dag med sina skedar. En efter en försöker man lära sej att varsamt placera och hushålla med. Det är jättesvårt. Jag kan inte den konsten än.

Jag minns plötsligt något jag läst...
"Alla som är friska har många önskningar. De som är sjuka har bara en."

Fy tusan vad det är sant. Det är så. Jag har bara en önskan. Inget mer behöver jag av livet. Jag behöver ha min hälsa...jag vill vara frisk. Jag förstår inte hur jag ska orka ha det såhär om det aldrig blir bättre. Det enda jag hoppas på är förbättring och lindring men min önskan är bot. Ibland vill jag skrika ut till alla som går utanför fönstret: "Ta vara på din dag. Ta vara på det du har och var förbannat glad att du är frisk! Inget annat är lika viktigt. "

Det är fult att erkänna att man vill skrika sådär. Men jag erkänner att jag vill det. Få skrika ut min egen frustration över att inte orka...över att ha ME.
Jag är fångad i min egen kropp.