Att vara ensam och arg....

All min tid, alla mina dagar och alla mina vakna stunder så är jag medveten om hur min kropp mår eller inte mår. Jag lever med att vara påmind om att orka eller inte orka. De dagar jag orkar är jag så glad och känner hur livsandarna spritter inom mej och jag vill så gärna få prata med vänner, göra saker och vara Victoria. De dagar jag inte orkar så är det en kamp. Då består timmarna av att kämpa. Försöka med olika saker (vila, mediciner) för att må så bra som möjligt.

Jag har varit glad i ganska många dagar och trots att kroppen många gånger känts omöjlig så har jag lyckats hålla hjärtat varmt, leendet lite närvarande, orden bra och humöret rätt så okej. Då går kampen ganska bra. Så länge mitt inre är "med mej" så går kampen mot kroppen bra. Då kan jag hantera det.

Men idag. Just nu. För en liten stund sedan. Då stannade hjärtat. Då blev det hårt och fult. Leendet slockande. Tårarna började trängas i ögonen och i strupen. Jag sväljer för att hålla dem borta och jag andas så gott jag kan. Lungorna är inte fulla med livgivande luft - de är fulla av trötthet och en mörk slags luft som inte ger tillräckligt med syre. Jag andas för allt jag är värd och försöker se de bra sakerna omkring mej. Inget känns tillräckligt.

Jag vill gå en lång promenad och få den syrerika luften i min lungor men mina ben orkar inte gå. Ilskan är över mej igen. Jag har inte varit arg på väldigt länge - men plötsligt är den här igen. Jag vet varför men kan inget göra för att eliminera det som gör mej arg. Det måste jag acceptera och "inte låtsas om". Hur kan jag inte "låtsas om det" när det invaderar mitt hus? Min tid? Mitt liv?

Jag vill inte vara här mer. Jag vill iväg här hemifrån. Bort. Finna ett skal någonstans som har en mjuk filt inuti där jag kan krypa ihop och gråta stilla en stund. Jaga bort det som gör mina lungor mörka och mitt hjärta stelt och filten håller mej varm och skön. Kanske finns där en hand som stryker mej sakta över pannan och en röst som säger "allt blir bra".

Varför är det så svårt att trösta sej själv ibland?