En dag utan ord

En vanlig onsdag som började med en kommentar från någon som fick mej helt ur balans. Jag visste inte att så lite behövdes för att blåsa omkull mej. Jag har sedan dess inte yppat ett ord. Varför?
Kommentaren var inte hela världen men den blåste mej liksom av min kant där jag stod och vinglade i morse. Jag stängde in mej en stund i sovrummet och grät ut all min frustration. En massa minnesbilder som jag sparat på de senaste veckorna överrumplade mej och fick mej helt ur balans. Bilder på någon som tog en vårtur på hojen och stannade till vid ett rödljus. Jag ser skinnstöveln som sätts ner i asfalten och hur bromsarna på hojen dras åt. Någon som går en skön, lång promenad i vårsolen och ser ut att njuta. Jag ser så mycket som jag vill ha och göra. Den frustrationen och längtan grät jag ut. Sedan sinade tårarna och jag blev tyst. Vad hade jag att säga mer och vad fanns det att "reda ut"? Jag som alltid varit den som INTE varit tyst utan frågat "vad är det för fel?" eller "är du arg för något eller mår du inget vidare idag?" Jag som brukar vara den som vill fråga och få ordning på det som gick snett....jag var den som blev tyst.
Tystnaden låg som ett lock över hela dagen och jag fann ro i tystnaden. Att inte bemöda sej med att tala och reda ut. Att inte bemöda sej med att vara den som är "redigast". Jag har kort svarat på två frågor - det är allt idag. Jag har ätit en liten omelett som jag snabbt stekte till mej själv. Jag satt ensam vid bordet och plockade sedan undan efter mej. Allt under tystnad.

Sedan tog jag fram min fleecefilt och pratade några ord med Amanda som skulle åka och bowla med sina kompisar. Där bröt jag min tystnad och det kändes skönt och naturligt att prata med henne. Hon är utanför vissa saker och ska inte beröras av varken mej, någon annan eller hur jag mår. Hon ska ha mej som vanligt.
Jag somnade och sov i 4 timmar. Det är nog rekord. Nu har jag varit och handlat margarin i lilla affären och åkte dit utan ett ord. Vad ska jag säga och varför ska jag fråga vad det handlade om och varför han mår som han mår? Jag orkar inte. Jag vill inte.
Jag väljer tystnaden och kanske, kanske kommer orden lite senare...

Det är märkligt att förändras och göra saker man inte brukar göra. Göra på ett annat sätt och egentligen kanske inte tycka att det är det bästa sättet men ändå finna ro och lugn i det. Mitt fönster står lite öppet och släpper in den sköna kvällsluften...det är vår i luften. På avstånd hör jag en motorcykel....