Tankar, tankar och mer tankar...

Jag har helt andra slags dagar nuförtiden. Innan var min man hemma och var arbetslös och sällan var jag helt ensam. Nu har han jobb, barnen är i skolan och jag får uppleva total tystnad. Jag hoppas att den här "ensamheten" skall göra mej starkare och bättre i min ME. Att jag kanske ska kunna orka lite, lite mer till sommaren.

Idag bär jag på orostankar för min son. Jag är så förvirrad i det han säger, det skolan säger och vad kurator tycker & tänker. Jag får inte ihop hela bilden och sonen blir bara vansinnigt arg på mej och tycker att "du är på deras sida". Jag fick börja min morgon med att förklara att det finns inte två olika sidor där jag ska välja endera. Jag måste, som mamma, lyssna på alla sidor men backar förstås upp dej allra mest. Finns bakom dej. Jag vet inte om han trodde mej. Det är så oerhört svårt att ha en osäker 17-åring som är delvis omogen, naiv, impulsiv och tror att hela världen är hans. Jag känner mej ledsen för att jag tvivlar på om vi kan reda ut den här härvan med vettet i behåll. Har jag kraften att klara det? Jag vill skrika åt honom att bara "fungera normalt och låt bli att hamna i saker" och låt mej få LÄKA. Låt mej få chansen att bli lite starkare. Men så kan man inte säga åt sin son.....

Jag har förstått två saker sedan igår kväll. Att åka och pyssla nere i den älskade, roliga pysselaffären 2 km härifrån kan jag inte orka göra längre. Det tar mer än det ger. Jag är helt utmattad när jag kommer hem, lite eller inget har jag fått gjort där och inspirationen är dålig. Jag måste pyssla här hemma i total lugn och ro. Det gör mej ont. Det gör förbannat ont att ytterligare en aktivitet måste skäras ner på. Jag insåg också igår kväll att "imorgon ska det bli skönt att vila....ligga ner på min kudde...sträcka ut kroppen och vara varm under fleecefilten...vila och ha det gott".
Gud i himmelen, denna tanke har det tagit mej 2 år att nå. Är det nu jag accepterar vilandet? Att det är skönt att vila.
Har min ork kapitulerat eller har jag, med tidens gång, börjat acceptera andra saker och kommit till vägskäl där jag väljer annat än vad jag gjorde tidigare? Bara att acceptera att vila är skönt är ett nytt steg. jag beträder den stigen mycket försiktigt. Risken är ju att man blir rädd - och vänder tillbaka.
Snart fyller jag år. 29 april fyller jag en massa år. 42. Hur blev jag fyrtiotvå??? När kom alla dessa åren smygandes på mej? För nog kom de väl smygandes? Jag har inte hunnit reflektera över de sista åren från 37 och uppåt...det sa "svischhhhh" och nu sitter jag här! Snart 42. Men det går nog bra att vara den lilla biten över 40 också. Jag är ju lika ung o snygg som alltid så varför sörja. (ehhhhh!!!??!!)

Nu ska jag gå och klä på mej. Göra den sedvanliga lilla morgontoaletten och försöka se okej ut idag också. Det kommer ta den lilla kraft jag har så sedan får det bli till att vila en stund. Jag hoppas jag tycker det är ok. Jag önskar jag visste mer vad mina fina vänner gör idag och jag skänker dem alla en mjuk, varm och innerlig tanke och en varm kram. De är mitt allt.