Pappas kväll

Min pappa. Tänk, om just honom har jag delat med mej ganska många känslor och tankar över och ibland har det varit ledsamma och tunga tankar och ibland kanske lite mer positiva eller gamla minnen.
Min pappa är dement och kan inte längre bo hemma hos mamma. Han bor på Skogslid i sitt eget lilla rum som nästan är som en liten etta med sovalkov. Det är ett fint rum. Fast det tycker nog inte pappa om man frågar honom. För någon vecka sedan var pappa väldigt, väldigt ledsen när kvällen kom och känslorna satte in. Han sa gråtande till personalen att "varför bjuder aldrig Solveig hem mej till sin lägenhet?"
Pappa har alltså sina ganska klara stunder - som just är "stunder" - och sedan kan det snabbt skifta och han blir virrig igen. En sådan klar stund var det när han frågade detta för varför fick han aldrig komma dit? Varför kunde de aldrig tillbringa all tid ihop och bo ihop? Han undrar detta stundvis men det går aldrig att förklara för han har ingen sjukdomsinsikt och förstår inte ens att han är på Skogslid. Han tror emellanåt att han är på sin gamla arbetsplats; bensinstationen eller så tror han nog att han är på sjukhus.
Han frågade i alla fall detta sorgliga häromkvällen och den underbart mjuka kvinnan som jobbar där (en av alla underbara) sa vänligt och positivt att "men jag vet, Berndt, varför bjuder du inte hit Solveig en kväll så kan ni äta lite gott?"
Då sken pappa upp. Den idén tyckte han om och plötsligt var kanske hans egen fundering över varför han inte får komma till lägenheten som Solveig har helt borta. De började planera så smått.
Kvällen för deras gemensamma middag kom och jag visste inte vilken dag det skulle bli och råkade ringa till pappa för att prata med honom just då. Han var så glad i sinnet, hans röst var stadig och välkänd och han sa:
"Hej Victoria, är det du som ringer till mej.Vad roligt! Jag har Solveig här och hon kom för en stund sedan."
Jag replikerad "åh, vad roligt. Är Solveig där nu ikväll hos dej? Hur mår du?"
Då svarade han med ännu gladare röst:
"Jag mår fint och Solveig är här ikväll och vi ska äta lite tillsammans. Sån där fin kyckling du vet. De andra skulle varit med men de får den där andra kycklingen som inte aaalllls är så fin men vi äter här inne hos mej nu och det blir så gott. Det är ju flera år sedan som vi åt tillsammans sist."
Jag hörde mammas röst i bakgrunden "det är kycklingsallad vi äter, kan du berätta för Victoria".

Mamma hade alltså gjort sådan kycklingsallad som pappa gillar med fina kycklingfilébitar i. Säkert var det ris, ägg, tomater, gurka och lite smått och gott i också. Pappa var lycklig! Bara de två skulle äta tillsammans inne på hans rum och de skulle äta fin kyckling.
Jag sa till pappa innan jag la på:
"Då får ni ha en härlig kväll med salladen och njuta av maten. Hälsa till Solveig så ses vi snart. Var rädd om dej pappa. Hejdå."

När jag la på luren log jag. Tänk vilken enkel sak; att låta de två äta tillsammans istället för att mamma alltid går hem när pappa skall äta middag eller kvällsmat. I och för sej är det ofta ett bra avbrott för då blir inte pappa varken arg eller ledsen när hon går (vilket han blir ibland) och då är mattiderna ett bra tillfälle att lämna. Men just den här kvällen var deras.
Jag skall skicka ett TACK till personalen för deras uppfinningsrikedom, för deras tanke på att det ju var en väldigt enkel idé men som betydde mycket för min pappa och säkert för mamma också och att de brydde sej. Att de brydde sej om att finna en fin lösning på min pappas ledsenhet.

Människors godhet gör så gott i mitt hjärta och det finns så många människor med enormt mycket godhet i sej som gör hela världen GOD. Fram för ödmjukhet, medmänsklighet, värme och massor av kärlek..