Jag skäms

Jag skäms. Jag är så ledsen och så otroligt besvärad över hur allt blir när jag är omkring. Jag skäms över mej själv och jag vill förklara om och om och om igen varför allt plötsligt inte fungerar och varför jag ramlar ihop, börjar skaka och varför det känns som om det brinner i hjärnan. Jag har inte ont i huvudet utan det är totalt kaos av ord, intryck och att lyssna. Allt blir som en kakafoni och till slut stänger allt av.
Som en Off-knapp.
Off.
Jag hade en så fin vän här ikväll som kom till mej direkt efter jobbet för att hjälpa mej att tona håret. Det blev så fint mörkbrunt och det var gott att bli lite ompysslad! När håret var klart så torkade hon det torrt och borstade ut alla tovor så fint. Sedan hann vi inte mer än prata lite ute i köket och plötsligt tar allt slut...kraften rinner ut som vatten ur en påse som är vidöppen. Det läcker inte ur små hål. Det forsar ut och snabbt är det slut. Jag orkade inte hålla mej ståendes. Hon var på väg att åka hemåt men jag förstörde allt. Allt. Allt. Vi kunde inte säga hejdå för Claes fick hjälpa mej in till sängen. Hjärtat svämmade över av skam, ledsenhet och förtvivlan över att behöva avsluta på det viset. Det hade varit så mycket roligare att säga hejdå på ett alldeles vanligt sätt, kramas och få tacka henne innerligt för den hjälp hon gav mej.
Men allt jag orkade var att titta på henne och krama hennes hand litegrann.
Jag skäms. Ikväll skäms jag så innerligt för min sjukdom och hur den förstör. Jag somnade efter att skakningarna ebbat ut och sov i en timme. Nu är klockan halv tio och jag är totalt slut igen och behöver ligga ner. Kroppen börjar "böja" sej och snart orkar jag inte hålla mej upprätt.
Det har varit många stunder av vila/sömn idag men däremellan har jag orkat litegrann. Det svåra är att aldrig, aldrig veta när kraften töms. När påsen öppnas och allt rinner ut.

Jag önskar jag med ord kunde få förklara för henne och alla mina andra vänner - och för hela världen - hur jag skäms för att jag förstör vår vänskap och den tid vi tillbringar ihop. Förlåt mej. Kunde jag så skulle jag ändra på det med en gång....

Tack älskade Nina för att du kom och hjälpte mej, det betydde så mycket. Jag blev jättefin i håret och det känns skönt att få en jämn och fin brun hårfärg igen - men förlåt att jag inte klarade det sista. Ikväll är jag lite extra ledsen över hur allt blev och att jag inte kan vara den vän jag vill vara till alla mina underbara vänner.....