Jag är en liten båt

Jag har haft ett par fina dagar som nu ligger bakom mej. Jag önskar jag hade bloggat om dom och vad jag har gjort och vilka fina kort jag har skapat. Jag är lite, lite stolt över vad jag åstadkommit minsann. Men....när jag får såna där fina dagar så hinner jag liksom inte ödsla kraften och tiden på att skriva. Det är ju då jag vill göra saker FÖRUTOM att sitta vid datorn. Det är nog därför det inte blir några ord när jag har en bra dag.
En sådan dag är kanske lite förvärdefull för att sitta still och blogga och hänga vid datorn. Men idag.
Idag kan jag gott blogga. Skriva. Finna ord för hur det känns inombords. Inombords låter förresten som en sida på en båt. Babord. Styrbord. Inombords. Jag kanske är en båt idag? En gungande båt som har hamnat lite för långt ut på havet?
Jag tror bestämt att det är så. Det segel jag hade igår och i förrgår och alla andra dagar har fått stora revor i sej och för mej inte framåt så bra. Eller rättare sagt; för mej inte framåt alls. Havet är kav lugnt och jag får ingen vind i seglet så jag kan inte ta mej åt något håll. Båten är lite skavd och läcker pyttelite på några olika ställen men tillräckligt för att jag gärna vill hålla mej såpass nära land så att jag kan hinna ta mej till fast mark om det skulle bli översvämning och risk för att båten sjunker.
Jag försöker få vind i seglen men utan vind och med trasiga segel så är det omöjligt. Jag står stilla mitt på havet. Hur kunde jag driva så här långt från land? Man kan inte säga att det går nöd på mej direkt för jag är ok. Men det är ensamt. Väldigt ensamt. Jag har ingen som hjälper mej, ingen som håller om mej om jag blir rädd, ingen som kan hjälpa mej fundera ut en plan på hur jag ska ta mej in till land igen och ingen som mjukt viskar "det blir snart bra ska du se".
Båten har åror. Det har jag vetat hela tiden. Klart att båten har åror. Det har alla små båtar. Men vad ska jag med åror till när jag inte kan ro? Hur mycket jag än vill så kan jag inte ro mitt båtskrälle in till land. Inte ens om det blir helt nödvändigt. Kanske om det blir en fara på liv och död - men inte förrän då. Min båts åror är dessutom skraltiga och träet börjar flisas sönder men de hade i alla fall dugit till att ta sej in till land. Tror jag.
Mitt därute på havet sitter jag och funderar på livet och får nöja mej för stunden att vara lite ensam och inte kunna ta mej till hamnen. Snart vänderna kanske vindarna och ändå kan ta tag i seglet, snart kommer kanske någon och bärgar mej eller snart kanske jag kan ro och mest av allt; jag håller humöret uppe så gott jag kan.
På styrbords- och babords sida och inombords.