Krasch och saknad samt en liten julklapp!

Idag har jag inte mycket att förtälja. Det har varit en vanlig dag....fast med saker att göra och så min kompis Gina som kommit på besök! Det var härligt när hon dök upp och en varm kram från en god vän värmer så gott. Vi fikade lite och hon hade med sej en present. En liten julklapp. Jaaa, kan man tänka sej...vi skulle ha setts kring jul men dagarna gick då vid jultid och vi fick inte riktigt ihop en dag. Sedan har vi setts några gånger men julklappen glömdes nog bort. Så idag var det dags. God Jul på mej - från Gina! Små tomtenissar på pappret och ett vackert rött snöre runt det ganska stora paketet. Det vägde en del...vad hade hon nu hittat på???



När jag fick upp det så förstod jag genast vad det var....en värmekudde som hon gjort alldeles själv! Så jättetoppenfin och jag kände allt besvär och omsorg hon lagt ner i att sy den till mej. Naturligtvis i form av ett hjärta och i mörklila! På framsidan hade hon broderat " Värmer dig". Åh, så fint! Tusen, tusen tack Gina! Hon arbetar som textillärare och hade fått tipset via skolan om att man kan göra egna "vetekuddar". Man syr alltså en innekudde i vilken form man vill och stoppar den full med vetekorn. Sen syr man ett örngott till så den kan tvättas. Denna värmekudde kan man alltså lägga i micron i ca 2 min och de små kornen blir varma och sköna och kan värma ett par fötter som är kalla, en nacke som är stel, en mage som mensvärker eller något annat som är kallt eller gör ont. Toppen!

Jag har haft en svår dag idag med extrem trötthet. Jag forcerade så långt krafterna räckte och när jag var som mest utmattad och hjärnan nästan brann av trötthet; då ringde Amanda och ville bli hämtad från en kompis för innebandyträningen började ju om en timme! Jisses...då flippade jag ur och fick fokusera upp krafter som egentligen inte ens fanns att uppbringa. Jag hämtade henne under tystnad. Jag värmde på lite potatismos och hemmagjorda köttbullar (som vi fick av min mamma igår - tack mamma!) och serverade henne lite mat. Efter det släpade jag mej runt här och hörde Kevins oroliga röst:"Klarar du dej mamma? Ska du inte lägga dej ner snart?"
Jag fräste: "Nä, för här måste det skjutsas...lagas mat och ses till att alla har det bra". Jag morrade som en terrier och han visste att han hade krävt en hel del av mej idag också eftersom han ligger hemma och är sjuk. (ja, män är i regel rätt så pjoskiga när de är sjuka...i alla fall min son som gärna pustar, stönar och stup i kvarten undrar om han kanske eventuellt har FEBER...)



Jag kände att kraschen var på väg...den var oundviklig. Jag satte på min värmemadrass på högst värmen och slängde mej på sängen. Kuddarna omfamnade mitt huvud så skönt, madrassen och täcket välkomnade mej och kroppen skrek: Äntligen! Innan jag helt gled in i sömnens sköna värld fick jag iväg ett sms till mina föräldrar:"Kan någon skjutsa Amanda till träningen. Nu kraschar jag i sängen."
Amandas morfar, min kära lilla pappa, kom till undsättning och skjutsade henne. Då hade jag redan somnat och sov gott och stenhårt i en timme. Halv sju vaknade jag och kände att jag kunde stå på benen igen.





Kvällen har sedan gått och jag har fått i mej en macka och lite té. Jag har också pratat med Claes som var på sitt hotellrum och hade haft en intensiv dag. Jag ringer till hotellet och ber lilla damen i receptionen att koppla mej till rum 318 och de är lika trevliga varje gång! Varken Claes eller jag gillar att prata i mobiltelefon och dessutom blir det jättedyrt så detta är ett bra sätt. Vi kan prata länge och enkelt och det är skönt att åtminstone få vara lite nära honom - även om det bara är genom telefon.


Det är svårt att vara långt ifrån varandra när känslan av att vilja vara nära är så stark. När jag mår som sämst och krafterna sviker mej så vill jag mest av allt få ringa Claes och skrika och gråta ut min frustration - men inte tusan är det en bra idé när han sitter 100 mil från mej och har fullt upp med sin kurs. Så egoistisk är inte ens JAG! Jag försöker klara mej så bra jag kan själv men att få säga till honom att dagen varit svår - ja, det är skönt. Han vet vad jag menar och jag behöver inte gråta och skrika för att han ska förstå hur jag känner mej eller mår. Inte heller behöver han förklara särskilt ingående för mej hur det känns att "bo" i två hela veckor på ett hotell i Skellefteå med en massa nytt omkring sej. Jag förstår honom och vice versa.

Älskade Claes - kom snart hem till mej igen. Jag saknar dej!


Nu ska jag ta mej en kopp té och sedan försöka dra i handbromsen och komma i säng. Imorgon blir en spännande dag. Vad som händer då...det förtäljer jag då!