Min morgon

Tidig lördagmorgon. Alla sover...även vår vackra, gråa katt Maya. Hon sover på soffan och är nöjd med att jag sitter uppe och håller henne sällskap. Alla andra sover. Hela samhället sover nog när det är så tidigt en lördagmorgon.

Jag skulle också vilja sova....ligga och dra mej....njuta av sängen och känslan av att idag är vi lediga allihopa. Vänta på melodikrysset och sedan duscha och göra mej lite "lördagsfin". Så fin som jag vet att jag KAN vara. Nytvättat hår, lite mascara och läppglans. Jeans. Doftar gott. Allt som gör mej till Victoria. Den Victoria jag känner.

Vem sitter här? Det måste vara någon annan. Jag orkar inte ens skriva utifrån mitt eget hjärta idag..jag gör det från "hennes" istället. Hon som vaknade med en intensiv smärta i huvudet som strålade rakt ut i höger öga. Hon som vaknade med vetskap om att "ta medicin snabbt innan det blir värre" och som fick ta på sej tofflor och en tröja och hasa ut i köket och ta fram just den medicinen som behövs i det här fallet. Men...visst ja, tänkte hon...tar jag den på fastande mage så går det riktigt illa för magen. Måste äta lite först. Snabbt breder hon sej en smörgås och klipper av en yoghurtkartong på mitten och tar den lilla yoghurten som är kvar i botten. Tuggar och äter utan att känna efter. Skulle hon känna efter så vet hon att hon egentligen klarar att äta just nu. När hon är färdig kan hon ta medicinen. Snabbt. Hon fryser. Det är inga långvariga "frys" utan snabba attacker av en kyla som sprider sej genom alla ådror och hon ryser till. Sen blir hon varm igen. Alltid dessa märkliga kyl-attacker. Hon har slutat reflektera över dem....de är där. Jämt.

Hon står i köket och funderar; tillbaka till sängen eller vad blir bäst? Hon känner efter. Ligga still med smärtan går nog inte så hon smyger in i sängkammaren och hämtar alla sina myskläder och tar på sej dem. De grå mysbyxorna med litet hål på knät, den luddiga sköna myströjan, de varma sockarna som håller henne varm i tofflorna och så hårsnodden som håller håret ur vägen. Det är tyst när hon smyger ut i vardagsrummet och slår på datorn. Orkar hon skriva? Hon behöver skriva.

Hon är så ensam med sin värkande kropp och sina tårar. Hon önskar sej en dag med kraft och någon aktivitet. Hon vill så gärna åka och hälsa på kattungarna som skall bli deras om en vecka. Men hon vet att om inte huvudvärken släpper nu - så släpper den inte på hela dagen. Det är så det fungerar i hennes kropp. Just denna huvudvärken kommer på besök då och då. Inte ofta, men då och då. Den har sin början någonstans i bakhuvudet och strålar som en pil rakt ut genom höger öga. Alltid likadant. Smärtan kan intensifieras så till den milda grad att hon måste ligga i ett mörkt rum och bara vänta ut den..men kan hon stoppa den lite redan med en gång så kan det lugna sej och förhoppningsvis vända och bli bättre. Nu sitter hon vid datorn och vräker ur sej orden. Egentligen hade hon velat krypa ihop i ett hörn och gråta och skrika men det är hon för lugn för. Hon vet att hon måste vara väldigt lugn just nu för att inte bråka extra med kroppen och huvudet. Det är som ett krig....hon har inte gett upp än men hon har lagt ner sina vapen och behöver en stunds vapenvila. När hon är starkare kan hon ta upp sitt vapen igen och fortsätta kriget.

Kriget mot ME.

När hon var yngre hade hon behövt någon som kramar henne i stunder som denna men just nu behöver hon bara vara ensam och uthärda. Det ger ingen styrka just nu att någon tittar älskat och medlidsamt på henne....för den blicken säger henne att han så gärna skulle vilja hjälpa eller göra något för henne. Blicken som är maktlös. Hon tror att han måste känna sej väldigt ledsen ibland över att inte kunna hjälpa....se skiten och hennes tårar.....det tär på hennes närmaste, det vet hon. Därför väljer hon att vara ensam just nu och ha tystnaden på hennes sida. Kanske är det den som får henne att orka idag?

Hennes ögon är ansträngda och det högra kan knappt se...hon ser lite dubbelt...men värken i kroppen börjar ge med sej och hon vet att hon kan stå upp i alla fall. Hon somnade helt utpumpad igår kväll med två ben som inte bar henne. Han fick nästan bära henne till toaletten och tillbaka innan han mjukt la henne till rätta i sängen på sidan, vänd mot sej, och strök henne varligt på kinden och pannan. Hans mjuka blick utstrålade "jag älskar dej" och hans ord: "Jag är här om det är något", fick henne lugn. Hon minns att hon log men sen tog sömnen henne direkt.

Nu har hon skrivit en stund. Nu orkar hon inte skriva fler ord och hålla ordning på tankarna och då är det bäst att avsluta. Alltid, alltid måste hon ge efter för kroppen. Aldrig, aldrig kan hon tänja på gränserna och göra precis som hon vill. Det är sorgligt, tycker hon. Idag är hon ju inte så arg sin sjukdom och vad den gör med henne, för hon orkar inte vara arg...men sorgen är inget man styr över och den kan ligga där som ett täcke i hjärtat. Eller kanske över hjärtat. Kring hjärtat. Kanske är hennes hjärta inbäddat i ett litet sorgtäcke ibland? Ja, hon tror nog att det är så...för precis så känns det. Han kan lätta lite på täcket åt henne...han kommer att göra det när han vaknar. Då vet hon att hon klarar sej ännu en dag.