Min å

Så många gånger har jag den sista tiden haft orden i mitt huvud. Så många tankar och funderingar som jag hade velat skriva ner och forma precis som jag vill. Ibland har jag tokroliga saker jag skulle vilja skriva om och ibland blir det ledsamma små stunder som skulle behöva ventileras.

Det känns som om mitt liv, just nu, kan jämföras med en å. Vattnet är olika på olika ställen och ställer olika krav på mej. Det är inte bråddjupt hela tiden utan grundare lite då och då men ack så strömt på sina ställen. Jag simmar ibland så sakteliga i det lugna vattnet och ser mej omkring medan jag tar simtag efter simtag. Ibland måste jag stanna upp och trampa vatten en stund för att en stund senare orka simma vidare. Här är inte så djupt så jag kan sätta ner fötterna på botten en stund och vila om det skulle behövas. Men man kan inte stå där på botten en längre stund utan måste vidare. Det är arbetsamt att simma men gör man det i sakta mak och med ett hjärta som slår starkt och fint så går det ganska bra. På kanten jämte ån kanske familj och vänner står och hejar på och då går det ännu lättare och simtagen känns lite starkare och jämnare. För när hjärtat är varmt, sinnet lättsamt och själen känner ro - då simmar man ganska bra.

Sen kommer partier i ån som är djupa. Då kan man inte sätta ner fötterna för en stunds vila. Då är det endast simtagen och att trampa vatten som gäller. Det blir föga vila. Jag får kämpa framåt med vetskapen om att här är djupt och jag måste hålla mej flytande. De stärkande hejaropen blir viktiga och ibland är det de enda som får mej att simma vidare. Då måste jag vända blicken mot sidorna och se den vackra naturen, träden och kanske lite blommor för att orka vidare. Jag får hålla i minnet hela tiden att "jag klarar det här". Trots det djupa vattnet så finns där stunder som simtagen går lite lättare och tron på min egen kraft är så stor att den helt enkelt tar mej framåt. Jag simmar på och strävar framåt. För framåt måste jag ju.

Efter det djupa partiet kan det då och då i denna ån komma små underbart vackra bitar där vattnet är grunt och porlar vackert. Där finns små stenar att sätta sej ner på om man vill och vackra ställen att vila på och bara njuta ett slag. Där finns vänner och familj omkring mej och jag vadar stillsamt framåt i ån tillsammans med de jag håller av. Jag är lugn, det är vilsamt, jag njuter och jag går långsamt framåt mellan stenarna och känner det friska vattnet studsa mot mina vader. Här vill jag stanna....länge. Här är ju perfekt! Men jag vet att jag måste ta mej vidare framåt och i minnet lägger jag vetskapen om att det kommer fler såna här vackra, stillsamma och grunda ställen i ån.

Vattnet övergår från grunt till djupare...jag börjar simma igen...fötterna förlorar kontakten med botten och det är dags att börja simma igen. Framåt, framåt, framåt...

Det är alldeles då det slår om. Ån växlar från vänlig till ovänlig. Vattnet blir mörkare, plötsligt vet jag att det är bråddjupt och simtagen måste bli starkare. Jag använder mycket av min kraft för att ta mej framåt och andningen blir tyngre. Det mörka vattnet blir strömt och vill dra mej bakåt igen..jag får kämpa hårt för att komma framåt. Strömmarna tröttar ut mej och vännerna och familjen står vid kanten och trots deras oroliga hejarop så kan jag inte le mot dem utan måste fokusera på att simma. Ett simtag åt gången. Framåt. Jag använder all min kraft..känner hur den sinar....använder ännu mer...försöker....känner att jag vill ge upp när vattnet blir för strömt men simmar envist framåt. Jag hör rösterna av dem och jag känner att min själ är med mej - det är det enda som för mej framåt. Kraften har för länge sedan sinat och jag simmar på viljan. Dessa delar av ån är oerhört slitsamma men mitt upp i dessa sträckor så måste jag hålla i minnet att den vackra, grundare delen av ån kommer lite längre fram igen. Där får jag vila och där finns lugn och ro.

Mitt liv är precis som denna ån. Jag simmar alltid framåt men stannar upp emellanåt och vilar och däremellan kämpar jag för att hålla mej flytande. Kanske är det ån som är livet...jag vet inte...kanske är min å på detta viset för att min sjukdom formade den såhär....kanske simmar alla i sin egen å...