Stanna tiden så jag hinner med....

Jag skriver små roliga inlägg på Facebook hos de jag känner och jag reflekterar lite smått hur andra har det idag eller vad de ska göra idag. En solig lördag i slutet av oktober. Jag vaknade för 45 minuter sedan och kände hur allt var emot mej. Allt. Jag lyckades dock uppbringa något som fick mej ur sängen och tog direkt mina allvarliga, jävla värktabletter. Abstinensen var illa. Tog jag några igår kväll? Jag är skakig. Kroppen speedar lite. Illamående. Försöker äta och ta en kopp té utan större resultat. Allt är vimsigt omkring mej och hela jag är upp-och-ned. Vad är ME och vad är abstinens? Jag vet ju så väl att jag har forcerat två dagar i rad utan en enda liten stunds vila på dessa två dagar. Om jag inte tar tabletterna så blir jag sängliggandes otroligt många fler dagar än om jag tar dem. De hjälper mej att få livskvalitet - men de är elaka och farliga och jag måste vara varlig med dem. Inte någon vila alls på två dagar. Hmmm...

Jag vet att priset måste betalas. Jag har bara varit så envis och velat så mycket. Så väldigt mycket. Är det idag jag betalar priset? Snälla, inte idag. Jag vill verkligen inte idag. Titta ut......solen skiner ju och det är frost lite överallt. Vacker rimfrost som hade varit fantastisk att fota. Just nu orkar jag inte ens ta mej utanför dörren.....jag ser bara allt det vackra inifrån mitt fönster. Jag ser att det är kallt och vill så gärna ut och se hur det "ryker" ur munnen av min andedräkt. Det är just nu som jag vill göra det. Men just nu väntar jag på effekt av medicinen så mina ben orkar bära mej.
Alltid dessa jävla ord "så mina ben orkar bära mej". Det är de enda orden jag kan beskriva det med. Det är ju trots allt benen som ska bära hela kroppen och röra mej framåt. Vill inte de - ja, då blir man sittandes. Förbannat.
Jag mår illa. Jag vill gå tillbaka till sängen och sova mer. Ligga ner. Jag trotsar det jag vet och känner och håller mej upprätt. Inom mej är jag arg och ledsen och mår för jävla illa. Snälla, kom igen nu.....lätta på trycket mitt och gör det du ska göra. Små, små piller som får mej att klara mej. Det här är vansinne. Totalt vansinne.
Jag vill le, vara MED idag och orka sätta mej ute i köket och fortsätta pyssla. Inga idéer når fram till hjärnan för där är bara luddigt och speedat. Tankarna far åt olika håll och nu när jag skriver så försöker jag förvivlat få ihop orden från tankarna. Jag försöker skriva av mej det värsta. Kanske känns det bättre då?
Kunde jag spy så skulle jag gå raka vägen och göra det. Eller är jag bara så trött att jag är illamående för det? Jag borde sova. Förbannat är det. Förbannat.
Jag vill:
Duscha och ta på mej ett par jeans och en varm tröja. Sätta upp håret medan jag ler åt min spegelbild. Ta handväskan och föra över sparpengar till mitt lönekonto. Åka ner till stan och inhandla den kamera som jag sett ut och vill ha. Sen vill jag köra runt och bara njuta av att ta foton. Men allt jag kan är att sitta här och vänta på lindring. Som så förbannat många gånger förr. Tycker jag synd om mej själv? Ja, en smula. Men jag är mer arg på världen utanför att den bara fortsätter UTAN ATT JAG HINNER FÅ VARA MED! Snart har solen smält frosten och då är det för sent att ta fotona som jag vill ta. Jag hinner inte få vara med. Snälla världen, stanna lite för min skull....stanna så jag hinner med. Jag kan inte så fort som de andra där ute.



Stanna.