Nattliga bravader

Ibland undrar jag om män i allmänhet har en förmåga att inte tänka före de gör något. De får en känsla av att "det här blir bra...så gör jag". När det senare visar sej vara totalt korkat att göra på det viset så höjer de på ögonbrynen och tänker tyst "åh fan, blev det sååååå..."
Jag tror bestämt att min son nu kan sälla sej till kategorin av män som gör såhär. Efter inatt vet jag att det är så, även om jag har misstänkt det ack så många gånger tidigare. Ibland blir man himla irriterad på sådant men ibland måste man skratta......

Jag skrattade INTE inatt men nu fnissar jag faktiskt ganska glatt åt det och tycker att det var himla dumt, roligt och knasigt. Min son var på konsert på en gymnasieskola igår. Det var hans favoritband som gjorde en spelning på Tekniska gymnasiet och det var stor fest där. Jag visste inte om han skulle komma hem eller sova hos någon kompis så jag ringde honom sent efter midnatt för att få veta hur han tänkte göra. Svaret blev att han tänkte ta någon buss hem. Men när gick bussarna? Kunde jag kolla det? *suck* Sonen hade än en gång inte alls funderat på hur man tar sej hem och när bussarna går. Jag tumlade upp ur sängen och kollade snabbt på internet att det fanns en buss vid 01:15 och en som gick 02:45. "Jag tar en av dem" sa sonen och så la vi på. Jag somnade. Efter en stund kom ett sms som löd "Jag tar 02:45-bussen men den går inte ända hem så jag går sista biten". Jag mumlade "ok" och så la vi på. Jag låg där i mörkret och tänkte på hur en polisman i ett helt annat sammanhang hade berättat att i dagens samhälle är det inte bra att gå ensam sent på kvällar och nätter. Dessa orden satte lite oro i mej. Tänk om något hände honom?
"Jag hämtar dej ute vid vägen" skrev jag i ett sms till sonen. Han skickade ett tillbaka med "schysst mamma". Så somnade jag. Mobilen hade jag i handen som om jag låg beredd och så kom ett nytt sms efter en stund. "Bussen går ändå hem - du behöver inte hämta mej". Åh, så bra, tänkte jag och somnade om. Det kändes tryggt. Jag somnade stenhårt men väcktes av att sonen kom in i vårt sovrum och viskade:
"Mamma. Kom. Jag behöver hjälp". Vad i hela friden hade hänt nu då? Vad var klockan? Den var kring tre. Jag steg upp och ute i köket förklarar sonen dilemmat. Han hade varit på konsert. Ljudet var högt och han hade förstås inga öronproppar med sej. Han sa förtvivlat, med oro i ögonen och rynkade ögonbryn att "jag stoppade papper i öronen och nu får jag inte ut allt. Det går inte, mamma". Va? Hade ungen stoppat papper i öronen? Mina ögon fick vänja sej vid det starka skenet inne i badrummet där jag stod och kikade in i sonens ena öra. Där satt papper....lååååååångt in. Väldigt långt in. Jag tog en pincett men sonens öron är känsliga (han har opererat dem många gånger som barn bl a) och vid varje försök att ta ut pappret så kom det tårar i hans ögon. Jag fick till slut ut den lilla biten som satt i höger öra. Sonen hade fått ut det mesta själv. Nästa öra stod på tur och där satt en total mur av vitt papper. Men det gick inte att få tag i det för sonen hade inte bara stoppat pappret i öronen utan blött det innan så det hade liksom expanderat och satt därför stenhårt fast. Han grät vid varje försök att få ut det. Jag fick använda all min fantasi för att komma på något att ta ut det med men inget funkade. Där stod jag kvart över tre på natten och höll i sonens öra och med en lagom panikslagen röst sa jag till slut:
"Det GÅR inte. Jag KAN inte. Vi får åka till akuten". Det kändes som i Madickenfilmen när Lisabeth har pillat in en ärta i näsan. Det här var ju löjligt - jädra papper att sitta i örat. Vi fick snabbt klä på oss och så drog vi iväg. Klockan var halv fyra på morgonen. Inne på akuten var det nästan tomt så vi slapp vänta. De trodde bestämt att det inte behövdes någon läkare i detta fallet utan sonen blev invisad i ett akutrum och dit kom en bussig sjuksköterska. Hon tog fram en liten pincett och blötte hela örat med koksalt. Hon skojade med sonen som skojade tillbaka och hon undrade om konserten hade varit bra. Trots allt skojande och hennes tro på att "det här grejar vi på nolltid" så fick hon se sej slagen. "Nä, det här får en läkare ta. Jag får inte ut det". Vi fick vänta inne i ett annat rum på att en läkare skulle komma och medan vi väntade satt vi och småpratade.
"Är du trött, mamma? Klarar du dej?" undrade sonen omtänksamt. "Jadå, jag är ok" svarade jag. Sonen berättade om kvällen, om kompisar han mött, om den fantastiska artisten som han fått snacka med back-stage och fått autograf av på en t-shirt. Han var lyrisk och jag såg att hans kväll hade varit superrolig. Så sa han det som skulle få hela historien att bli vad den blev...
"Det är skolpapper jag har i örat" sa sonen. Vad sa han nu då, tänkte jag för mej själv...skolpapper?? "Vadå för skolpapper?" frågade jag fundersamt.
"Du vet, mamma..det var så himla lång kö till toaletterna och jag visste inte var jag skulle få tag på papper ifrån så jag tog en bit av mitt matteprov som jag hade i fickan. Mumsade på det lite så det blev blött och så "poff" in i örat". Han visade med yviga rörelser hur han hade gjort och jag satt som förstenad.
Det var nu jag ville slänga mej på akutrumsgolvet och skratta hysteriskt! Jag var jättetrött, hade knappt sovit under natten för alla sms och oro och bara tanken på att det är ett matteprov som sitter fast i örat fick mej helt galet fnissig. Jag valde att inte slänga mej på golvet men skrattade högt och ruskade på huvudet och sa "men herregud...det är ju inte klokt! Var det ditt matteprov som du gjorde idag?" Sonen nickade och log.
Läkaren kom in och jag fick lugna ner mitt hysteriska bubblande skratt inom mej. Läkaren var en ung, alert och skojsam läkare som undrade om konserten varit bra, om kvällen hade varit lyckad etc etc. Många hurtiga frågor medan han försiktigt började plocka ut små, små bitar av det blöta pappret i sonens öra. Läkaren var förvånad över hur hårt det satt och ville vara rädd om trumhinnan. På det andra örat såg allt ok ut men det var rött på trumhinnan och väldigt irriterat i örongången. Tacka fanken för det ja!
Jag kunde plötsligt inte hålla mej utan kände mej nödgad att säga:
"Det är hans matteprov han har stoppat i örat" och så log jag mot läkaren och höjde på ögonbrynen och nickade mot sonen. Läkaren brast ut i storskratt och sa: "Men oj...vad tror du din lärare säger om att det sitter i örat? Nästa gång får du ta ett fysikprov eller något annat". Kevin skrattade och rätt som det var.....läkaren sken upp.... längst ut på hans lilla tång satt hela klumpen med papper! Det var en stor klump och sonen utbrast "ahhhhh....åh, så gott att bli av med...det känns i hela örat att den är borta nu".
Vilken tur! Det hade tagit en bra stund men allt hade löst sej. Vi tackade och åkte hem och läkaren sa än en gång: "använd öronproppar nästa gång - inte papper".

Väl hemma smög vi in och la oss tyst. Huset var mörkt men ute hade fåglarna börjat kvittra. Klockan visade på halv sex. Nu behövde vi sova och jag viskade "sov gott" till sonen när han smög ner till sitt rum och halvvägs ner viskade han tillbaka "tack för hjälpen mamma". Det var gott att krypa ner under täcket och jag kröp ihop bakom min man och somnade snabbt. Vilken natt!
Vilken märkligt, knasig men älskad son jag har....