Av rädsla eller kärlek?

Jag ligger kvar. Ack så stilla. Hör mina egna andetag och ska jag röra mej så gör jag det långsamt och med varsamma rörelser. Rör man sej för mycket i ett djupt och lerigt dike så är risken att man sjunker lite längre ner varje gång.

Jag håller mej i något, vad det är vet jag inte. Någon sträcker ut sin hand och jag har ett litet grepp om den. Det är bra. Jag blundar av rädsla för sådant jag inte rår över. Kärlek som måste ses som en gåva och som man inte får ta för givet och dundra över med för mycket kraft. Omtanke som måste ges. Förståelse man måste uppbringa och mest av allt; godhet och storsinthet. I mitt skitiga dike ligger jag och funderar över allt detta. Försöker vända och vrida på allt men det vänder sej tillbaka och orsakar bara kaos.

Tänk om jag mister allt? Tänk om jag mister det jag helst vill ha bara för att jag inte lugnt och stilla kan säga "men det går bra. Jag accepterar." Jag önskar jag kunde ställa mej upp från diket, ruska av mej den värsta leran, stryka håret ur ansiktet, sakta le och säga med mjuk, ärlig och kärleksfull röst "Jag klarar mej. Det är helt ok".

Det vore en gärning gjord av kärlek, skulle nog vissa säga. Jag skulle säga att den i så fall görs av ren rädsla.

Vill man att den man älskar ska göra saker av ren och skär rädsla? Jag trodde inte det men kanske har jag fel. Jag är nog naiv. Kanske till och med rent av dum.

Jag är så trött att ögonen svider. Jag har svårt att stå upp och hålla mej på jordens yta. Att andas tar all min kraft och att prata är omöjligt. Jag, som en stund hållt huvudet ovanför diket känner nu hur kraften försvinner och sakta, sakta faller huvudet ner i diket. Inga tårar. Ingen förtvivlan eller hopplöshet. Men ensam.