Slanten som singlades

Efter en tid med gott hjärta har jag nu åter förpassats ned i ett skitigt dike. Här får jag ligga och kravla så gott jag kan och ingen utsträckt hand finner jag att ta tag i. Den handen jag letar efter att dra upp mej kan inte räcka ut sin.Jag antar att man, tids nog, får kraft att kravla sej upp...mödosamt ta sej ett litet steg uppåt och till slut ana kanten och ljuset ovan kanten. Här nere i det leriga ser jag varken kant eller ljus.

Vet bara att det finns där ovan...någonstans.

Jag önskar jag hade kraften att ta mej upp säkert. Att direkt ge mej på att ta mej upp igen...att kämpa, att känna att "klart det går". Det är inte så det är och jag antar att jag måste ge det lite tid. Vara tålmodig och bara "go with the flow" som det så fint heter. Jag undrar hur man gör det. Jag ska försöka komma på det.

Att ha det svårt med sjukdom är en sak. Att ha det svårt med sin hela situation, med den man älskar och med att få hjärtat att slå varmt och innerligt - det är en helt annan. Att ha det svårt med både och är mer än jag klarar av. Jag vill skrika och gapa....få ändring. Få hjälpen jag behöver och få ha det som jag behöver ha det. Men vad hjälper det att skrika och gråta när ingen förändring kan göras just nu? Jag förstår inte hur det plötsligt blev såhär och hur allt kunde vända som om man flippar en slant. Först på ena sidan och..utan förvarning....flippas den och vänds. Krona eller klave.

Vad hjälper det att jag gråter...vad hjälper det att jag inte kan klara av det här...vad hjälper det att jag behöver ropa: "Det här går inte". Pengen har ändå kastats och den ligger redan på fel sida. Jag försöker ligga stilla i mitt dike och samla kraft och kanske kan jag snart börja ta mej uppåt.

Jag ligger så stilla, så stilla.