Over and out för ett litet tag

Jag tar en paus från bloggen. Paus från orden och från tankeverksamhet. Jag går ner på noll och försöker samla kraft och mod att fortsätta min kamp.
Den eviga, dagliga kampen mot ME:n.

Jag orkar inte skriva, lägga in bilder, tala om vad jag gör (läs: inte gör!) eller om det händer något omkring mej. Just nu är det en salig blandning av allt i skallen och jag känner att jag har försummat mina älskade barn. Jag vill gärna få ta igen lite, lite av den tid jag vill ge dem och orka prata lite med dem när de kommer hem från skolan eller kompisar. Att visa att jag finns här och är med dem i tankar och engagemang. Åtminstone en liten stund då och då.

Jag hoppas kunna åka till stan en timme med Amanda imorgon. Det är min önskan och få den timmen bara hon och jag. Därför, mina kära vänner, skiter jag i att skriva mer just nu och går och lägger mej. Det finns ingenting som ersätter vila. Vilan är allt för mej. Sova och vila. Spara på allt som går och ladda lite, lite. Det finns inget annat som hjälper.
Tänk om man kunde gå på stan "vilandes". Det hade varit bra!

Jag kommer tillbaka när kraften är min igen....

God första Advent om vi inte hörs innan dess.. <3