Glass med papper

Hej hej i sommar-Sverige...har du ätit många glassar den senaste tiden? Har du kanske köpt både mjukglass och vanliga GB-glassar och gottat dej ordentligt? Jag hoppas det. Jag hoppas dock att du slänger ditt glasspapper och glasspinne i papperskorgar och inte i naturen. Dessutom hoppas jag att du INTE gör med din glass som en käck ungdomskille gjorde igår mot mej.
Jag funderar på om jag ska polisanmäla det? Eller kanske skriva en insändare till Borås Tidning och klaga på denne spoling? Eller ska jag försöka komma över händelsen och gå vidare i livet? Jag har inte bestämt mej än. Kanske du kan hjälpa med vad som bäst behöver göras?

Igår vaknade jag sent. Halv tio för att vara exakt. Jag gick upp och tog det lugnt och varligt som vanligt och vid tiotiden åt jag lite frukost. Då ringer dottern och frågar sömndrucket (hon hade precis vaknat) och frågar "Kan du hämta oss inne i stan?" Dottern och kompisarna hade varit på tjejkväll och behövde nu skjuts hem. Men varför i himlens namn var de uppe så tidigt och varför lät det som om det brann i knutarna? Jag sa att jag var tvungen att äta färdigt och klä på mej så vi bestämde tid efter 45 minuter. Jag kände mej plötsligt lite halvt om halvt stressad även om jag hade gott om tid. Jag blev plötsligt lite sur och förvandlades på kort tid till en bitsk liten terrier som bjäbbade rejält. Jag var inte trevlig.
Klockan gick och jag blev tvungen att åka den dryga milen in till stan för att hämta tjejerna. Jag hade fått adressen av dottern och just där har jag varit många, många gånger och visste precis var det låg. Nemas problemas. Trodde jag.

Inne i centrala Borås tog jag stora vägen som snabbast tog mej till adressen. Jag vevade ner rutan för vår gamla Opel har ingen aircondition och värmen var ganska pressande just inne i bilen. Jag hade en för varm tröja på mej kände jag men lät luften blåsa rejält från det nedvevade fönstret. En solig dag. Mycket trafik. Var det kanske turister eller var kom all denna trafik ifrån? Jag rattade bilen mot adressen och började närma mej....eller vänta nu.......nu såg det inte riktigt ut som det borde göra....hmmm..... Hjärnan började arbeta. Var jag fel? Varför såg det inte ut som det brukade göra? Husen, vägarna och allt låg liksom fel. Var var jag? Låg inte gatan här någonstans? Låg den kanske närmare centrum? Skulle jag kört upp den andra gatan för att komma rätt? Det spann loss ordentligt i hjärnkontoret och jag blev ännu lite svettigare än jag redan var och terriern i mej började ilskna till mer och mer.
Var fan låg Folkungagatan? Den vanliga jädra gatan som jag så väl visste var den var. Eller åtminstone hade vetat. Plötsligt inser jag att jag inte har en susning om var jag är eller vart jag ska och allt blir kaos. Jag ser på klockan att jag skulle varit vid Folkungagatan för 10 minuter sedan och att dottern säkert väntade på mej.
Jag drog snabbt iväg ett sms med orden "Jag hittar för helvete inte. Letar." Dottern ringde upp efter någon minut och sa:
"Lugna dej nu mamma och håll tyst och skrik inte så förbannat. Strunt i att hitta hit, vi går ner till det stora köpcentret så kan du komma dit." Så bestämde vi. Jag begav mej så mot köpcentret istället och fick någotsånär ordning på skallen eftersom köpcentret var ett mycket lätt mål att ta sej till.
På väg dit blir jag ståendes vid ett rödljus. Jag är arg. Uppgiven. Terrier-aktig. Svettig. Och lite ledsen över att jag så totalt flippat att jag inte ens hittar i min egen stad längre. Då kör en svart jädra överklassbil upp i andra filen på min vänstersida. En BMW eller Merca eller nåt sånt. En massa ungdomar satt i den och baksätet var fyllt med tjejer medan två killar satt där fram.
Plötsligt vevar passagerarkillen ned sin ruta och jag kikar mot hans håll lite sådär i förbifarten. Då tar han sin (säkert) nyinköpta glass som fortfarande har pappret kvar på och håller upp mot mej. Flinar gör han också. Alla skrattar. Jag skrattade INTE.
Jag skrattade banne mej inte. Terriern i mej gick och la sej. Svetten la av. Irritationen avtog och modet sjönk. Hela jag blev till Ingenting.
Jag håll blicken stadigt framåt och suckade några gånger för mej själv innan det slog över och blev grönt. Utanför köpcentret stod tjejerna och allt gick väl att ta sej hem.
Men jag var inte längre så hispig och svettig. Jag tror jag blev lite ledsen.

Glassen med pappret på som killen så käckt visade upp för mej ut genom rutan var:
Ja, vad ska man säga? Det var ju just exakt precis det jag var. Ett stort jädra pucko som inte ens hittar Folkungagatan i min egen stad.
Den här glassen ska jag aldrig äta. Borde han inte polisanmälas va? Eller i alla fall få sej en åthuting under Dagen Ris i tidningen. Men antagligen skiter han i det.
Ska jag försöka gå vidare i livet efter denna mycket traumatiska händelse tycker du?

Over & out.