Valen vi gör

En del säger "jag hoppar jag blir som mina föräldrar när jag blir stor". Jag hoppas för helvete precis tvärtom. Jag vill aldrig bli som mina föräldrar. Någon endaste liten gnutta av dem kanske som är i enhet med vad jag tror på, vad mitt hjärta säger och hur min världsbild ser ut men för övrig....nej, aldrig.
Alla valen. Hela tankesättet vad man ska göra mitt sitt liv. Att försaka så till milda grad "för husfridens skull" och för att vara till lags. Att bestämma allt för alla. Att vara överhuvud så att ingen ifrågasätter eller ens kanske vågar ifrågasätta.
Att ständigt bita ihop och kämpa framåt. Att aldrig vara sårbar och vila. Att aldrig, aldrig unna sej att låta själen få lite ro.

Jag vill aldrig bli som mina föräldrar. Jag är väldigt glad att jag insett det och aldrig tänker bli det. Det är dock en smula sorgligt att den starka känslan finns inom mej och att jag tycker så. Jag hade så mycket hellre velat säga:
"Jag vill gärna bli som mina föräldrar".

Jag avundas inte en endaste liten del av deras liv. Särskilt inte när fröna de sådde nu inte ens blommar. Jag har sått mina frön, jag vattnar dem väl och jag ska banne mej se till att de blommar rätt som det är...om de faktiskt inte redan gör det...