Från Tidernas Begynnelse

Alla människor verkar i mina ögon vara så civiliserade, lugna, sakliga, de vet vad de måste göra, vad som förväntas av dem eller på något annat vis följer de ett mönster. Ett mönster av hur de vill göra, vara, klara av eller hur de tänker, funderar, bedömer eller känner. Känslor sägs vara det innersta av oss och somliga känslor kan vi "reglera" och somliga kan vi inte. Vi känner vad vi känner liksom. En del vet inte vad de känner och har inga ord för det. Det är bara en känsla - inte en känsla klädd i ord. En del kan direkt beskriva en känsla utifrån det ordförråd man har och kan sätta ord, färg eller form på den.
En del tystnar och har bara känslan inom sej. Den slipper aldrig ut. Den lurar där inne istället och ingen vet vilken färg eller form den har. Vi är alla olika.

Men förutom känslor som skall vara vårt innersta...finns det något mer där inne? Något annat som inte är lika "känt" som känslor? Något som vi inte pratar om lika mycket? Det är ju alltid populärt att gå till en coach för att komma framåt i livet genom att reda ut känslor och tankar eller få hjälp, om man mår dåligt, av en terapeut eller psykolog. Då berör vi känslorna. Men det allra, allra innersta då?
Jag vet nu att det finns något djupare. Någon som ligger utom vår kontroll, utom ord och utom coachning. Kvarlevan från den tiden då vi inte pratade. Då vi inte gjorde oss förstådda med alla dessa ord och tankar. Det riktigt primitiva då enbart känslan väller fram inom oss och då inga ord i hela världen kan beskriva eller förklara vad som händer. Då när det riktigt mänskliga av oss kommer fram och tar över. När inte hjärnan behöver vara med i samspel och när man inte har vett eller sans för att sluta, gå ifrån eller ens sätta sej ned för man är inte medveten om att man ens står upp. Medvetenheten har slutat fungera och man märker inte vad som pågår runt omkring en. Världen står stilla. Det enda som regerar är en mycket djup och primitiv känsla.

Igår fick jag erfara detta. Något i mej vällde fram likt en tornado. Det började i hjärtat med ord och känslor för att sedan djupna och ta över mej likt en hemsk, snurrande virvelvind. Utan medvetenhet skrek jag ut min vanmakt, min djupa ledsenhet och kände mej tokig av raseri. En vrede utan dess like - en vrede som inte finns ord för. En ledsenhet som inte finns ord för. För igår kom det allra mest primitiva ur mej som varelse och jag betedde mej likt ett djur. Utan kontroll. Utan hjärnkapacitet. Utan möjlighet att lugna mej. All medvetenhet över situation som hade uppstått förvandlades till något "onämnbart" inom mej. Från djupet av alla vener, celler, artärer och muskler kom det något som liknar "känslor" men som var så totalt primitiva att det inte ens kan kallas för känslor. Det var som ett väsen inom mej som skrek och vrålade ut.

Man borde blivit rädd. Den som såg det borde blivit rädd. Omskakad. Jag borde vara livrädd för mej själv. Det är jag inte. Jag är en människa med hjärta, hjärna och medvetenhet - men jag är också egentligen en varelse som från Tidernas Begynnelse där bara instinkt och viss känsla fanns. Kanske fanns känslor av samhörighet innan vi blev så högteknologiskt tänkande och kanske fanns känslor av sorg och smärta. Men ord fanns det nog inte för det. Men mest av allt fanns det nog instinkt och intuition. Just de två sakerna som vi idag inte längre når inom oss.
Igår nådde min djupaste instinkt mej och förvandlade mej till något som ingen kan tro.
Igår var jag ett djupt sårat, övergivet, ledset och vredesfyllt djur som skrek ut från sitt innersta. Så som tigrar låter när de känner likadant. Så som vargar ylar. Så som lejon ryter. Så som många djur ger uttryck för när de känner sej hotade eller övergivna.
Jag är Fröken V så rar och snälla och modern. Men jag är också en primitiv varelse från Tiderna Begynnelse.
Det vet jag nu.