Svordomar och annat fult

Nu skiter jag i vad man får säga och inte säga. Idag skiter jag fullständigt i vad som är passande, vad man bör tänka på, hur man bör bete sej och hur jävla ödmjuk man borde vara över att få leva och ha en underbar familj. Jag skiter absolut i att vara glad för att jag kan äta bullar och har en underbart skön säng och jag ger blanka fan i att jämföra mej med någon annan och inse att "det finns alltid någon som har det värre".

Idag är jag ledsen som helvete. Idag svär jag inombords och mitt hjärta är tungt att bära. Det är lika tungt som en stor, ful sten ute i skogen och fanken vet om det inte bor ett fult bergakungstroll där inne och förpestar tillvaron för mej. Förpestar min kropp. Kanske är det trollet som är ME:n. Jag vill springa ut barfota rakt ut på gårdsplanen eller ner till den löjliga lilla kiosken i samhället och ställa mej på pendelparkeringen och skrika högt medan jag låter tårarna trilla: "Jävlars helvete - det här GÅR inte. Man KAN FÖR FAN INTE LEVA MED EN STÄNDIG UTMATTNING OCH BEN SOM INTE FUNGERAR".
Alla ska höra mej. Alla ska långt in i märg och ben förstå min ilska, ledsenhet och vanmakt över att inte äga min kropp. Ingen behöver säga något - men alla ska förstå. Jag ska stå där och skrika tills jag inte har någon röst mer. Alla ska förstå vad ME innebär. Jag ska aldrig, aldrig mer behöva förklara för alla ska veta. Veta jävligheten.

Då ska jag springa tillbaka in i mitt hus och banka och slå på kroppen så den börjar fungera igen. Ta av mej skalet som är FEL och leta, leta, leta och söka efter mitt RÄTTA SKAL. Var är det? Var i helvete är min kropp?
Min starka, starka, uthålliga kropp som var ett paket av energi och kraft? Vem tog det? Tog bergakungstrollet den?

Efter det ska jag åka land och rike runt och skaka liv i alla läkare och skrika och svära och säga att "en människa är inte gjord att leva med ständig utmattning, en känsla av att hela tiden ha influensa, ben som viker sej och en skalle som är på en ettårings nivå när hjärndimman är som värst - och ÄNDÅ FUNGERA SOM MAMMA, FRU och MÄNNISKA. Hjälp mej NU. Leta upp något botemedel för den här skiten. Se till att få ändan ur vagnen och HJÄLP MEJ".

Vanmakten är enorm idag och ledsenheten över att jag inte får vara med och inte orkar varken äta eller pyssla eller se på tv gör min dag oändligt lång och förbannat hemsk. Jag vill inte mer just nu. I´ve had enough.
Idag skiter jag i att jag häller ut all min bedrövelse på bloggen och inte gör en enda människa glad med mitt inlägg eller mina tankar. Jag skriver för att jag behöver få min tysta, trötta röst hörd. Den som bara skriker inombords.