Att sova i en Opel

Sonen frågade..."snälla, kan du skjutsa mej bort till Victor?" Sonen med sitt onda knä och kryckor behövde skjuts till kompisen som bara bor 4 km bort. Jag var så totalt utmattad och hjärnfunktionerna hade sjunkit farliga låga och med nöd och näppe kunde jag avgöra att "ja, det kan göra".

Det var svårt att avgöra om jag verkligen var en ok förare bakom ratten och om jag verkligen var säker på vägen. För mej och sonen och för andra. Jag beslutade mej för att jag klarar en sista ansträngning.

Jag körde till Victor. Vi pratade inte mycket i bilen för kraften räckte inte till småprat. Så hoppade sonen ur, tog med sej kryckorna och sa "tack för skjutsen, mamma...vi hörs lite senare ikväll". Jag nickade och log. Så började jag min färd hemåt. Den skulle komma att ta 1 timme och 45 minuter.

Jag hann inte mer än någon kilometer förrän alla krafter la av. Allt stannade i kroppen och jag kunde inte längre hålla mej upprätt - än mindre köra bil. Tänkte snabbt över situationen "klarar jag mej hem?" Svaret var enkelt. Nej.

En liten enslig skogsväg dök upp och jag girade snabbt in på den. Där tog jag nyckeln ur tändninglåset, skickade ett sms till de där hemma att jag måste sova i bilen lite, tog av mej skorna och kravlade mej långsamt till bagageutrymmet i kombin och la mej på madrassen som alltid ligger där (nedfällt säte också) ihop med en kudde och en fleecefilt. Jag drog filten över mej och somnade direkt. Jag minns bara att jag andades ut sakta och lugnt och sedan somnade jag.

Efter 1½ timme vaknade jag....mindes att jag ju var i bilen.....tittade förvirrat ut genom de mörtonade rutorna där bak och försökte komma igång igen. Vad var klockan?

Nästan 19.

Jag kravlade fram till förarsätet, tog på mej skorna och startade bilen. Det kände surrealistiskt att ha sovit i bilen på en skogsväg i nästan 1½ timme som om det vore vardagsmat och något som alla människor gör. Jag körde hem. Mitt liv är så märkligt och så oförutsägbart att jag måste ta in alla aspekter på vad som kan hända och hur jag ska lösa det som händer.

Det gör mitt hjärta lite förvirrat.

Idag ska jag inte köra om jag inte vet att jag klarar mej hem. Eller...kan jag någonsin veta det? Jag tror egentligen inte det, men jag kan låtsas att jag har läget lite under kontroll.

Åtminstone idag.