Over & out

Det är dags för mej att prioritera hårt i allt jag vill göra, tänker göra, måste göra eller har inbokat framför mej. Det är dags att avboka allt, allt, allt som inte är alldeles nödvändigt för nu är krafterna så slut att vi är allvarligt oroliga för denna försämring.
Jag har haft mer än lovligt mycket på mina axlar och lika mycket känslomässigt som hade totalt dränerat vilken frisk människa som helst. Det har gjort stor skada på min kropp och jag kan bara hoppas att försämringen inte är permanent.

Nu får pappa klara sej själv lite framöver. Hans liv hängde på en skör tråd och jag gick oroligt och väntade på svar en hel dag om han hade överlevt operationen. Det gjorde han. Vad är kvar av honom nu? Något ännu sämre än tidigare och han är inte medveten om jag är där eller inte. Därför väljer jag att inte ta av min dyrbara kraft och åka och besöka honom. Inte just nu i alla fall. Sköterskorna är underbara och tar väl hand om honom. Nu måste jag tänka på mej själv litegrann. Mamma får också klara sej själv och ta hjälp av det närverk som finns runt omkring henne. Jag har förklarat för henne och jag tror att hon kanske förstår litegrann hurpass dålig jag blivit. Eller så har hon inte möjlighet att förstår eftersom hon lever i sin lilla bubbla av "pappa, henne, sälja huset, demens" och i den bubblan får inget mer plats. Då spelar det ju ändå ingen roll vad jag än gör eftersom bubblan är för tät för att kunna få plats med förståelsen för min sits. Jag har redan talat om för barnen att jag är sämre. De måste ta mer hänsyn här hemma. Sånt är livet och de måste själva ordna skjuts om inte Claes kan skjutsa dem.

Claes får vänta på att hans Victoria blir starkare och han får oftare än innan hålla om henne när hon skakar eller fäller några tårar av rädsla. ME är en sjukdom man blir oerhört rädd för. Ingen har ju några svar, ingen medicin finns och ingen vet hur dålig eller icke-dålig jag kan/kommer att bli. Allt är bara frågetecken. Tillsammans måste Claes och jag klara det. Jag älskar honom djupt för att han orkar leva med mej.

Så om jag inte skriver på ett litet tag så är det för att jag helt enkelt sållar bort även skrivandet. Men jag kommer tillbaka. Så fort jag orkar och så fort min kropp tillåter det. Förhoppningsvis orkar jag skriva snart igen.
Over & out.

Be well! Take care....