Tillbakablick på 2002

Denna morgon backar jag tiden tillbaka till 2002. Det är snart 10 år sedan. Oj, vad tiden går fort inser man. 10 år. Det är ju ganska lång tid. Om jag tänker på allt som hänt sedan 2002 så inser jag att det måste nog ha gått 10 år för såpass mycket har hunnit hända och ske och förändringar har kommit och gått...men ändå.....10 år...........tiden har gått väldigt fort - det är ett som är säkert! 2002. Då bodde jag fortfarande i mitt barndomshus som jag tog över när mina föräldrar flyttade till en lägenhet i stan. Mina barn är uppväxta där. Jag är uppväxt där. Det är nästan enbart goda minnen från det huset på den lugna gatan i det lilla samhället. De sista åren blev det dock kämpigt att ha ett hus helt själv och efter 3 års slit med trädgård, ekonomi att få att gå ihop och diverese renoveringar som behövdes på huset som jag inte varken orkade eller klarade att göra - så sålde jag det. Så här såg jag ut 2002. 32 år gammal. Jag vet att jag älskade den tröjan som hade en rejäl dragkedja fram och var svart och vit. Som salt och peppar. Den tröjan slet jag bokstavligen ut!! (jag tror att jag faktiskt ända sen dess har letat efter en exakt likadan men aldrig funnit)



















2002. Året då jag tränade så intensivt. Bevis på det ser man här (ett inte så himla bra kort men det enda där jag inte har kläder som skyler "musklerna")
Jag är stark. Uthållig. Muskulös. Men mådde jag egentligen lika bra då som jag gör idag? Även om min kropp var stark så var ju inte mitt inre särskilt starkt vid den tidpunkten för det var en ganska kaotisk tid i mitt liv. Mycket som skulle "repareras" inombords efter en skilsmässa, barnen att ensam ta hand om och ett hjärta att sätta många plåster på. Men jag hade det bra och jag gjorde som man måste i en sådan situation; man kämpar på och tar en dag i sänder. Fast det gör jag ju nu också - men på ett helt annat vis. Då var jag inte sjuk i ME. Då, 2002, var jag nog lite vilsen i själen och hade ännu inte hittat en säker och bra hamn att lägga ankar i. Idag - 9 år senare - har jag en fin hamn där jag lag ankar, mitt hjärta har inga plåster för de behövs inte längre och jag är lycklig. 2002 var jag inte lika lycklig. Stunder av lycka - javisst - men inte så man kan säga att jag hade lyckan inom mej.
Idag har jag det. Idag har jag den. Lyckan.
Men idag har jag inte samma kropp och skal som 2002. Idag är skalet ganska trasigt, icke-fungerande och lönlöst att försöka forcera och få att göra som jag vill. Min kropp behöver plåstren idag och jag plåstrar så gott jag kan. Men summasummarum är att jag faktiskt är mer nöjd med att behöva plåstra kroppen än plåstra om mitt hjärta. För ens hjärta skall man vara väldigt, väldigt rädd om och se till att det håller sej starkt och intakt. Revor kan det bli men det får aldrig bli stora, variga sår som inte läker.
2002. Jag må se väldigt piffig ut på bilderna men jag vill nog ändå ha 2011. Jag nöjer mej med att vara 43 istället för 32 och ha en skruttig kropp och ME.
För lycklig - det är jag.