Min motor, min kärna, min drivkraft

Idag vet jag inte hur jag skall hålla samman. Hålla ihop kropp och själ till en enhet. Båda stretar åt olika håll och mest av allt känner jag för att ställa mej på hustaket och skrika ut min ledsenhet och frustration. Idag är jag inte arg eller frustrerad på min sjukdom. Den är som den är och den kan jag inte göra så mycket åt.
Men att mitt hjärta måste vara ledset och bedrövat är något jag försöker göra något åt - men inte kommer någon vart med. Jag vill skrika "se mej". När man går i sin ensamhet varje dag av veckans fem arbetsdagar och får en liten stund närhet av familjen på kvällen så blir man till slut lite "närhetstörstande" och ensamheten börjar krypa sej på. Till slut är man även ensam trots att familjen är hemma. Det är en märklig känsla och situation. Att känna sej ensam när man inte egentligen inte alls är det.
Jag har försökt förklara min ensamhet och min närhetshunger, men det kanske är för svårt att förstå eller för besvärligt att göra något åt. Vintern tar hårt på alla, verkar det som, och nu såhär i mitten av februari verkar alla lite trötta, hängiga, förkylningar avlöser varandra och inget verkar kännas riktigt roligt.
Jag är rädd för min sjukdom, visst är jag det. Den kan ta mer ifrån mej och den kan bestämma sej för att göra mej ännu sämre än vad jag redan är. Men just nu är det inte vad jag är mest rädd för. Min kropp må vara skruttig, det är en sak. Men börjar mitt hjärta bli skruttigt, trött, innehållslöst och ensamt - det är då jag blir rädd. På riktigt. För jag har insett att genom alla dagar och år med min sjukdom och även åren utan sjukdom så är det mitt hjärta och min själ som är hela motorn i mej. Det är drivkraften och det är kärnan i hela mej.
Utan min motor kan jag inte fungera. Min kropp är ju bara delarna av "maskinen" och delarna är lite rostiga och fungerar dåligt men med hjälp av en bra motor som är stark och välservad så tar sej ju maskinen fram ändå. Allt hänger på motorn, på kärnan, på mitt innersta.
Idag är motorn still. Den har stannat. Hjärtat tickar på som det ska, javisst, men bensinen är slut så jag orkar inte ta mej fram eller använda hjärtat och själen till att hålla uppe hela mej. Min drivkraft. Allt det som är JAG.
Det här är inte bra och det är det som skrämmer mej mer än något annat. Jag har gått på lågvarv länge nu men nu sätter ensamhetskänslan in och jag försöker febrilt få upp ögonen på den som måste se mej. Som måste hjälpa till att göra en förändring.
Jag väntar. Jag försöker stå ut. Jag ser tiden an och förbannar vintern som tar det bästa av oss alla.

Jag låter mej själv få gråta idag. Läcka lite olja, läcka lite bensin. Skit samma. Ibland är helt enkelt maskinen inte gjord för att fungera och kanske är det en sådan tid just nu. Jag har bestämt mej för att vänta och se om det vänder. Det kanske vänder framåt mars? Eller kanske i nästa vecka?
I mitt stilla sinne försöker jag få klarhet i om jag måste göra något för att få förändringen att komma......... vad kan jag göra? Vad skall jag göra?