Så starka känslor och minnen....

Plötsligt händer det igen. Nej, det är inte Gevaliareklamen jag menar eller pratar om. Det är mina egna känslor och minnen. Jag satt här vid datorn med min sedvanliga kopp té och kikade runt lite planlöst på Facebook. En kompis hade lagt upp några låtar från Youtube och jag klickade plötsligt på den ena länken......"David Guetta feat. Jennifer Hudson.... hmm....antagligen sån där "ny" och modern remixad musik som inte riktigt var i min smak", var min tanke.
Direkt när den började skakades något om i mitt huvud och jag satt helt stilla. Handen höjde på högtalarens volymknapp och musiken strömmade rakt ut i luften...strömmade rakt in i mej och fick hjärtat att bulta. Jag slutade andas för en sekund eller två och bara lyssnade och satt absolut stilla.
Minnen. Känslor. Tankar. Till slut så starka känslor och minnen att jag kunde känna svetten, ångorna, lukten, hur varje muskel spändes och hur musikens takt fick mej att kämpa som om det vore på liv och död. Musiken som var absolut ren spinningmusik. Mitt liv innan ME:n. Den Victoria som tränade så stenhårt att lårmusklerna nästan sprängdes och svetten lackade. Spinningcykeln under mej som blev mitt redskap och som jag var så välbekant med och kunde ställa in på ett par sekunder och snabbt hoppa upp på och sticka spinningskorna i pedalerna och känna adrenalinet flöda när jag började trampa.
Musiken sattes på. Inne i spinningsalen flödade den så högt att det kändes som om den var min puls, mitt syre och min andning. Jag andades till musiken och i musiken. Takten som drev på mina ben att kämpa hårdare, snabbare, längre, lite till, mer och med större kraft....
Jag minns svetten som rann över hela mej...hur jag tog den lilla handduken som hängde på cykelstyret och torkade svetten ur pannan och ögonen med en snabb rörelse och sedan direkt fokus på trampandet igen..
Musiken drar mej snabbt tillbaka till den tiden och just den platsen. Jag minns så tydligt och med sådan längtan att det sliter och drar i mej. Minnen är både härliga och plågsamma och jag vet inte om jag ska skrika och gråta eller lyssna vidare och finna mej i att ha haft den upplevelsen av spinning och träning och vara glad för det. Mest av allt vill jag nog skrika lite. Skrika: Ge mej det tillbaka.

Att ha hög, medryckande musik som blir som ett blodflöde i artärer och vener är helt makalöst skönt och ger sådan kraft till träningen att man inte längre funderar på om man orkar, om det är jobbigt eller om något skaver ... allt bara försvinner in i takten och tonerna och man blir ett med sina pulsslag. Åh satan som jag saknar det.
Jag lyssnar om och om och om och om igen på musiken från Facebook och låter mej dras med bakåt i tiden. Det är ändå bara 4 år sedan. Än minns jag tydligt. Jag tror aldrig att jag kommer glömma den här känslan som kommer till mej när musik sätts på och den nästan automatiska känslan av att vilja röra på mej och arbeta med min kropp dras igång. Det är en härlig känsla och jag saknar den mycket.
Denna morgonen saknar jag den mycket men skriker inte. Jag känner längtan inom mej men jag ler. Det är ok att längta.

Här är musiken som fick min puls att stiga och minnena att flöda:
http://www.youtube.com/watch?v=SLYHQEuUhv0