Jag väntar.....

...på att jag ska kunna fungera. Jag väntar på att kunna äta frukost i lugn och ro. Jag har väntat i snart 1½ timme och ännu ingen ljusning..

Kroppen står på "off" idag och jag orkar inte ens gå ut i köket. Jag orkar inte lyfta min tegelstenskropp och gå. Jag har tagit värktabletterna och brukar mest sitta och göra nästan ingenting tills det "lättar". Jag väntar på det.

Jag ser solen utanför men kan inte för min värld förstå hur jag ens ska kunna ta mej nerför trappan och ge katterna lite mat och få solen i ansiktet en kort minut. Jag ser den utanför mitt fönster och längtar efter frukost. Vågar jag äta nu eller ska jag vänta lite till? Jag borde gå och sova...för det säger kroppen till mej...men jag har ju sovit hela natten? Varför ska jag då sova mer?

Allt värker och jag är oerhört påmind om allt som existerar i min kropp men som gör så ont. Värken är bara grädden på moset av utmattningen idag. De tillsammans blir en förbannad förening. Förbannat.

Klockan är nio. De flesta på sina jobb tar en kopp kaffe nu. En liten fika och ser sina arbetskamrater. Byter ett och annat ord. Jag önskar jag fick fika och se någon annan än mej själv. Jag avundas er som går omkring..tar en kopp kaffe/té....ser en arbetskamrat....funderar över dagen. Jag vill ha det så. Jag byter med er. Jag byter så väldigt gärna.

Jag väntar lite till och ser om det vänder. Om jag kan få orka stå upp och känna värken klinga av. Jag väntar. Jag väntar en stund till....