Många olika människor........

Jag läste just en god väns sista blogginlägg och ler för mej själv. Hon beskriver hur så väldigt många verkar tro att hon är "hitta.se" och frågar om vägen. Antagligen utstrålar hon självsäkerhet, kunnighet och väldigt vänlighet eftersom de gärna går fram och frågar om vägen till diverse mål. Jag får sällan såna förfrågningar. Däremot kommer allsköns olika varianter av människor fram till mej för att PRATA! Det kan vara små tanter i kön på ICA, det kan vara en handikappad man på stan, en litet barn i vagn eller som sitter på sin mammas arm och gärna, gärna vill säga "hej" tusen gånger och jag ler och svara hej lika många gånger tillbaka och det kan vara tonåringar som vill låna cigg eller fråga om jag har eld. En mängd olika varianter! Mest är det tanter och de som inte har alla hästar inne i stallet som dras till mej.

En dag i förra veckan inne på Intersport i staden gick jag och kikade efter födelsedagspresent till Amanda. Jag gick långsamt runt. Hör plötsligt en röst bakom ryggen som jag känner igen. En röst från radio. Jag fnissade lite inombords för jag mindes att det var rösten av en kille/man som inte riktigt "är som han ska" och som de ringer upp någon gång i veckan och han får avlägga liten veckorapport och vara med i radio - vilket han verkar älska. Han pratade högt och tydligt med den unga lilla tjejen inne på Intersport och jag hörde:
"När stänger ni idag då? Jaså....klockan arton noll noll...jamen då kommer jag tillbaka 17.50...eller 17.55...trevligt här inne...trevlig tjej du är, du är min favorit..så snygg också.." Jag fnissade inombords men tänkte "Kom inte till mej...jag vill INTE prata.."
Skulle inte tänkt tanken för i nästa sekund stod han jämte mej och sa, lika högt och tydligt:
"Men HEJ...och vem är du då? Var är du ifrån då?" Så höll han fram sin hand som för att hälsa.
Jag tog hans hand och svarade glatt "Victoria. Jag är från Målsryd". Och så log jag. För vem kan motstå en märklig, härlig och GLAD man/kille som inte är som andra??

Han fortsatte pladdra om att Intersport stängde kl arton idag, hur han kanske skulle köpa nya kläder, att personalen var såååå trevlig där inne och att "hon...du ser hon där...det är min favorittjej. Hon är så trevlig och bra. En snygg tjej". Så log han. Då log jag också. Jag frågade lite om ditten och datten och han svarade så högt att hela Borås nästan kunde hört. Sen avslutade han vårt samtal med: "Det var trevligt att träffa dej, Victoria". Så gick han. Jag hörde att han började prata med någon annan i personalen och antingen har han aldrig varit på Intersport innan eller så springer han där inne varje dag och pratar med personalen. Vem vet!

En dag när jag stod i kön inne på stadens största ICA-affär så kom det en liten dam och ställde sej bredvid. Det var liksom ingen kö till kassan just där och när hon förstod att hon stod lite konstigt så sa hon (till mej förstås)
"Oj, jag står nog fel. Är det ingen kö här?" "Nej", svarade jag men ställ du dej framför mej så ordnar det sej. Men nejdå, lilla tanten nöjde sej med att ställa sej bakom mej och så sa hon med pliriga ögon "Det gäller att inte ha bråttom när man ska handla här inne". Jag nickade och höll med och sa "Nej, och det är skönt att inte ha bråttom. Det behöver man inte ha". Så log vi båda två och sen pladdrade hon på om lite annat. En rar liten tant.

Min gamla granne som bodde på hörnet med sin gamla mamma var en man i 40-årsåldern. Downs syndrome och härlig till max. Av honom fick jag ständigt kramar. Varma leenden och han ville så gärna hålla min hand och prata (det var svårt att förstå vad han sa men jag lärde mej efter hand) och han sa till sin mamma att han tyckte om mej och mina barn. Jag minns när jag fick ynnesten att bli tillfrågad av hans mamma om jag kunde tänka mej att hjälpa dem att åka till lasarettet för en undersökning för att han var så rädd för undersökning och sjukhus. Jag svarade direkt ja och kände mej hedrad! Han ville ha mej med, då kunde han tänka sej att åka och var inte rädd. Inne på undersökningen var det jag som fick av honom tröjan så de kunde undersöka. Jag som höll hans hand och lugnade. Med varmt hjärta skjutsade jag dem hem sedan när han hade klarat den nödvändiga undersökningen. Hans mamma var så tacksam. Den som var lyckligast var jag. Tänk att jag kunde göra skillnad!!!

Många olika människor kommer fram till mej och Kevin och Amanda säger ofta: "Mamma, varför PRATAR alla med dej? Det är mest konstiga människor som kommer fram till dej och alla vill prata..." och så skrattade de. Jaaaa, hur kommer det sej? Utstrålar jag märklighet jag också? Eller ser jag bara sådär GULLIG ut så man kan våga sej fram?

You tell me!

Men det är allt lite roligt att folk vill prata några ord, fråga eller bara undra vad jag heter och varifrån jag är. Samt ta min hand i en hälsning och le.