Det jävligaste.

Jag vet att jag borde tänka positivt. Jag vet att jag precis just nu får må lite bra. Jag vet att jag inte får en lika illa dag som igår så egentligen borde jag bara glömma gårdagen och gå vidare. Ändå dröjer den sen kvar och just gårdagen innehåller allt, allt, allt som gjorde den till vad den var och blev - och det satte så stora spår i mej. Jag vill berätta spåren. Det är min egen blogg och jag väljer orden. Idag blir det att sätta ord på gårdagen så jag kan få glömma den och gå vidare.

Jag vaknar igår av att allt värkte. Med värk menar jag som träningsvärk. En träningsvärk kombinerat med att det hänger blytyngder överallt. Med värk menar jag också en massiv huvudvärk. Det brukar jag ha så det var inget ovanligt. Jag släpade mej upp och tassade försiktigt direkt till köket och tog en treo mot huvudvärken och två Tramadol mot värken och det "tunga". Tramadol hjälper mej att få väck den värsta tyngden i kroppen och tar bort värken så jag kanfungera. Så ej igår. Timmarna gick men ingen lindring. Åh nej, en sån dag. Det skulle bli en sån dag när inget hjälper, minns jag att jag tänkte. Frukost var svårt att få i sej och efter en ostmacka och en kopp té låg jag på golvet och skakade. Claes hjälpte mej varmt och ömt. Sen gjorde jag mej långsamt i ordning och sände mej själv en tacksam tanke att jag hade duschat kvällen innan - för igår hade det varit helt omöjligt att orka med.
Jag tog det lugnt hela morgonen och hjälpte Amanda att packa sin väska till ridlägret hon skulle åka på samma eftermiddag. Det var ridkläder, vanliga kläder, ridstövlar, spö, handskar, jodhpurs, toalettartiklar etc etc. Svårt att komma ihåg vad man skulle säga till henne att packa när huvudet gick på lågvarv och allt hon sa och frågade lät som märkliga, svåra frågor i tv-programmet "Kvitt eller dubbelt". Allt tog lång tid att svara på. Hjärnan fungerade bara näppeligen. Jag var trött och utmattad redan efter ett par timmar.
Jag tyckte det var jobbigt då - det skulle bli värre.

Efter en snabbmiddag där jag själv bara åt en halv omelett så hann Claes och jag vila lite ovanpå sängen. Jag la ner den onda, värkande kroppen och allt det tunga försvann liksom ner i lakanen och madrassen. Jag grät av lättnad och Claes torkade så varligt bort mina tårar. Frågade om jag mådde dåligt och höll om mej. Älskade Claes. Vi hann vila 20 min och jag började somna. Då var vi tvungna att åka om vi skulle hinna köpa ett hänglås till Amanda samt bege oss på vägarna mot ridlägret utanför Alingsås. (hänglåset var till skåpet där hon skulle förvara sina pengar och värdesaker) Claes fick hjälpa mej upp ur sängen och jag minns att jag tänkte "Åh, jag kan inte orka mer..jag måste få lägga mej ner igen. Sova" . Men vi var tvungna att åka. In till Knalleland och köpte låset. Inne i affären lutade jag mej mot hyllorna, släpade benen efter mej långsamt och alla ljud förstärkte min egen trötthet. Jag kände att jag på väg ner mot avgrunden.
Låset blev köpt och jag åt en glass, i hopp om att sockret skulle få mej att orka lite bättre en stund. En kort stund fick jag lite frist och vi hann handla klart.

När jag är såhär dålig så bär jag på ett stilla illamående hela tiden. Att åka bil förstärker illamåendet och sitta i en bil är rent jävligt när det skakar, när motorn brummar så högt i mitt huvud och vägen inte är totalt rak hela tiden. På väg till Alingsås började det jävliga. Jag satt halvsnett i sätet. Kände hur kroppen behövde ligga ner. Slappnade av och slöt ögonen. En kort stund gjorde det mej sämre men jag visste att kan jag somna lite så känner jag inte allt det jävliga. Jag slumrade till och vaknade av att vi var på villovägar. Vi hade kommit fel. Tillsammans fick vi reda ut vart vi skulle (jag hade tagit ut för knapp info om vägen!!!) och insåg att vi hade en bra bit kvar att köra för att komma rätt. Stannade vid en ok/q8 mack och köpte en karta och just när vi stannade där så var illamående så jävligt att jag öppnade bildörren och kände hur det vattnades i munnen av safter. Spottade. Spottade. Spottade. Hängde ut genom dörren och spottar. Allt för att inte kräkas. Amanda frågar oroligt i baksätet: "Är du ok mamma?" Lilla hjärtat mitt. Mitt lilla hjärta.
"Jadå", svarar jag modigt. Jag ville skrika till alla: lägg mej ner. Ring en ambulans för fan. Jag dör nu.
Men jag spottade och sen åkte vi. Jag var bara halvt medveten vissa stunder och stålsatte mej för att klara av att sitta upp i framsätet...hålla emot illamåendet. Till slut var vi framme och lite luft och komma ur bilen var välsignat. Vi stannade på lägret en stund och fick info och kikade på hästen som tilldelades Amanda. Claes stod och höll om mej för det blåste kallt (och blir jag kall...ja, då börjar jag ju skaka som på beställning) Amanda var så fin i sina ridkläder och jag kände mej ur-stolt över henne! Vilken fin och duktig dotter jag har. Det var ett ögonblick av lycka mitt i allt elände.
Efter en stund sa vi hejdå till henne och åkte hemåt. Efter en stunds kämpande igen, fler värktabletter och lite tårar så somnade jag. Claes körde oss hem. Hem till honom. Äntligen var dagen slut. Då var klockan sju. Han körde in bilen på uppfarten och en låt på radion fick mej att tänka på spinningen jag hade tränat för många år sedan...
En plötsligt "knäpp" fick mej att tänka "Jag kan ju knappt röra mej längre. Jag kan inte springa. Min kropp har slutat fungera". Tårarna rann och jag rusade ur bilen. Började plötsligt springa sakta framåt och tvingade kroppena att fungera. Runt Claes hus sprang jag snyftandes säkert 4-5 varv. Jag orkade inte - men tvingade. Jag såg allt som i en tunnel och kunde inte tänka klart. Bara sprang och vet egentligen inte varför. Sjönk ihop på grusgången och höll på att somna där men kände Claes armar runt mej, han lyfte upp mej och sa "kom nu går vi in". Vi sa inget. Jag orkade inte förklara. Kanske förstod han..........
En kopp té var gjorde vi och jag tvingade i mej en halv macka. Jag var så tom i magen men orkade inte äta. Det var för jobbigt och det tog emot. Jag försökte lite lamt och väldigt entonigt be om ursäkt för dagen med orden "Jag vill bara säga att detta har varit den jävligaste dagen någonsin". Claes förstod. Han hade sett det på mej. Han hade förstått kämpandet i bilen. Min älskade Claes.
Han hjälpte mej uppför trappan - det allra sista hindret för dagen - och så gick vi och la oss och tittade på tv. När jag sjönk ner under täcket kom den välbekanta känslan av "här hör jag hemma. Här ska jag vara för att klara mej" över mej. Att ligga ner. Att vila. Att låta kroppen vara. Jag vet ju vad jag behöver såna här dagar - men livet ser ju inte ut sådant. Livet pågår inte medan man vilar och sover i en säng. Jag vill ju vara med.
Jag somnade och sov gott ända till kl 06. Då vaknade jag och var hungrig. Nu har jag fått i mej lite mat och mediciner. Jag fungerar idag, tror jag, men ska tillbaka och somna om ett par timmar till nu. Krypa ner jämte Claes och glömma gårdagen.

Idag är en ny dag.