Inflyttad

Det har gått mer än en vecka sedan jag skrev sist. Jag har inte haft varken tid, lust eller energi att skriva för allt av mej har gått till flytten. Den alldeles fantastiskt spännande flytten! Allt har gått så bra och inte mycket har gått totalt åt pipsvängen även om vissa saker har envisats med att småjävlas med oss. Men inte mer än att vi kunnat lösa det. Så spännande det är att få packa upp våra saker och sätta dem i huset och möblera. Nästan som när man fick ett Lundby Dockskåp i julklapp och man fick möblera precis som man ville. Nu fick jag inte möblera exakt precis som JAG ville eftersom vi faktiskt är två vuxna som bor här nu!!! :o) Man får kompromissa!

Det blir så fint. Det är så kul & spännande och jag har orkat mer än vad som varit möjligt. Jag har undrat många dagar hur länge jag ska orka med den farten jag hållt med flytten. Det jag lyft och hur mycket jag orkat. Jag har förstått att när man är mitt upp i något så orkar man. Det är först när man slappnar av som adrenaliner slutar pumpa och allt går tillbaka till normalt läge. Jag visste att det blir ett pris att betala. Det är nog dags för det nu. Tror jag. De sista dagarna har mitt huvud inte hängt med. Jag har inte förstått vad de andra säger till mej och allt låter som gåtor. Jag får be Claes "prata enkelt". Då vet han vad jag menar. Jag har varit irriterad och förbannad på allt & alla. Trött så in i helvete.

Idag fungerade varken kroppen eller huvudet när jag vaknade och inga mediciner lindrade ens. Jag visste att då blir det tungt. Claes, Amanda och jag skulle åka hem till en mycket god vän till mej och hennes två flickor. Jag såg fram emot att träffa henne och få se det lilla stället de bor på för tillfället långt upp i Skogen. Jag var så glad för vi bestämt oss att åka dit och Amanda och jag skulle baka en kladdkaka och ha med oss. En halvtimme efter jag steg upp fick jag se mej besegrad. Jag kunde inte fungera - inte ens med mediciner och inte ens med viljan. Jag fick skicka dagens första trista sms och säga "Idag fungerar jag inte. Jag kan inte komma". Hon förstod. Hennes flickor förstod och de skrev ett så underbart, uppiggande litet sms till mej. Jag grät. Jag skrek till Claes: "Jag går ut i skogen och skriker: Nu vill jag inte mer. Nu har jag gjort tillräckligt. DET RÄCKER NU. Jag vill inte vara sjuk mer.". Sen torkade jag tårarna. Mitt hjärta grät över att inte kunna åka och besöka dem. Över att inte få göra som jag vill.


Sen gick dagen och jag var tvungen att åka och handla lite mjölk och andra förnödenheter. Claes o Amanda var kvar hemma (Kevin är i Turkiet tills imorgon). När jag kom hem var jag helt slut. Skallen hade lagt av ännu mer. Orkade knappt äta middagen vi satt fram. Tuggade motvilligt. Så kom ett underbart litet sms från ännu en mycket god vän som var ute på vägarna och körde idag. Hon var i Jönköping - kunde hon kanske komma svängen förbi och titta på vårt fina hus?? Jag ville ropa "jaaaa....kom får jag visa dej och kom får jag krama dej" men det jag fick skriva i sms:et var: "Jag är så dålig idag. Jag klarar det inte". Än en gång grät mitt hjärta. Jag ville än en gång använda miljarder ord för att förklara varför jag inte klarar det. Varför jag mår så dåligt. Men inga ord finns för att förklara. Jag får bara hoppas att de kan förstå. Eller försöka förstå. Veta att hade jag bara kunnat - så hade jag sagt ja till det jag vill.

Amanda skulle på party hemma hos en kompis en bit utanför Fristad och jag visste att jag inte skulle orka köra. Claes fick ställa upp och vara chaufför. Jag somnade redan innan vi kommit ur Målsryd och sov hela vägen. Helt väck. Jag mådde illa så fort jag var vaken i bilen och orkade knappt sitta upp. Att åka bil kan vara en ren plåga. Det var det idag.
Nu ska jag gå och lägga mej men innan dess försöka ta en macka och få något i kistan. Claes och jag går här och smågrejar och jag gör bara väldigt lite. Knappt inte till någon nytta alls, känns det som. Imorgon kommer Kevin hem från sin tvåveckors-semester i Turkiet med sina kusiner och deras familj. Det blir gott att träffa sonen igen! Välkommen hem älskade Kevin!! Förlåt till er som jag inte klarat att träffa eller prata med idag. Förlåt för att jag inte kunde. Jag hoppas era hjärtan vet att jag så gärna hade velat!

Mitt i allt det svåra idag så är jag ändå upprymd över flytten och vårt fina hus! Det är mysigt och jag sover gott om nätterna. Jag ska försöka fota lite när vi fått upp lite fler saker och lägga ut här på bloggen. Godnatt...