När det är som svårast............

När morgonen börjar så svårt. Liksom många andra morgnar. De flesta morgnar nuförtiden. Då vet man inte hur man ska göra, hur man ska fungera, hur man ska vända och vrida på allt för att få det rätt, man vet inte hur man ska kämpa, man vet inte OM man ska orka kämpa och vad är det jag kämpar mot? Som S:t Göran och Draken kanske. Man slåss och man slåss....men svärdet räcker inte till.
Jag slåss idag. För att orka.

Jag orkade inte slåss själv och tårna hänger över mej. Då söker jag försiktigt kraft hos de jag litar på. De som kanske kan orka ta mej vidare idag. Jag ville så gärna få springa ut och skrika till alla..... "Jag orkar inte. Jag kan inte mer. Det här GÅR inte." Mest av allt vill jag att någon eller helst alla, ska veta precis exakt hur det känns. Inte för att jag önskar dem samma jävlighet - men för att slippa försöka förklara eller vilja förklara. Bara veta att de vet.

Jag sökte hjälp och kraft hos min god vän C. Som har samma diagnos. Som lever i samma jävlighet. Tack snälla C för dina ord till mej:

"Hej min vän! Jag vet precis hur det känns! På nåt sätt så vet man att man egentligen kan, och nånstans inne i en så känns det som att "det är ju bara att köra igång" men det går inte. Kroppen lyder inte...
Tankarna kan inte samlas tilll nåt vettigt. Tårarna bara svämmar över och det tar all koncentration att andas, det som bara ska gå automatiskt, men man måste liksom tänka för att luften ska komma ända ner i lungorna och inte bara stanna högst upp i strupen.
Jag vet Victoria!"

Jag tar mej vidare en stund till. Tack snälla ni som ger mej kraft en dag som denna!