Hej då min Titus

En alldeles vanlig dag som blev en ovanlig dag och en dag fylld med tårar. Den dagen då vi fann Titus påkörd vid vägen och våra hjärtan brast en smula. Det här inlägget tillägnas min vackre, specielle, snälla och härliga katt Titus. En helt vanlig bonnkatt, randig som en tiger och med ett sätt som få. En sådan fantastisk liten personlighet och så älskade han mat! Jag kan inte gå vidare innan min Titus har fått synas här och innan ni som läser detta vet att han fanns, att han fyllde oss med leenden och varma hjärtan och att han var min Kung.

När han föddes i maj för 5 år sedan var det med kejsarsnitt av hans mamma Molly. Hon var inte försäkrad och Titus hade bestämt sej för att komma till världen med besvär och på en lördag - när Blå Stjärnan har jour och allt är dubbelt så dyrt. Jag hade just då sålt min motorcykel och hade 10 papp över på kontot. Den lördagen kom han till världen som ensam unge och jag fick gnugga liv i honom eftersom hans mamma låg nedsövd. Han var härlig, så liten och så vacker. Han kostade mej 9500 kronor! Den dyraste lilla bonnkatten genom tiderna antagligen! Vilken glädje att få se honom växa upp och vilken sorg när hans mamma dog när han bara var 13 v gammal. Han fick oss som familj istället och jag fick bli hans lilla extramamma. :o)

Älskade Titus - jag saknar dej!

Genom åren har han mest varit ute och trivts ute i ur och skur. Rullat sej i sanden så han blev sandig och snygg, legat lite gömd inne i buskarna när det varit heta sommardagar och rullat ihop sej på fleecefilten på bänken utanför huset när det blåst och regnat. Han fick erbjudandet om att komma in många gånger - men avböjde. När jag parkerade min bil och kom med matkassar kom han skuttandes och jamade. Mötte mej alltid så käckt vid bilen och kändes som en kompis. När vi flyttade till Målsryd var han tveksam till det nya huset och allt han inte kände igen. Han låg tryckt nere i källaren och ville INTE komma fram. Där låg han ett par dagar men vågade sej sedan runt i huset och till slut ut på altanen. Han och de andra katterna låg gärna på altanen och spejade ut över trädgården. Han gick inte långt från huset och blev lite förändrad. Han ville nu gärna få springa in och hoppa upp i soffan och gosa med oss. Satt Claes i soffan så la han sej snabbt i hans knä, trampade med sina framtassar och njöt så fullkomligt att små dregel-droppar droppade ner på Claes t-shirt. Som vi skrattade åt honom och så lyckliga han gjorde oss! Vilken ömhet han gav och vilken tillgivenhet! Som om vi var bäst.....Det var det han som var. Jag saknar dej Titus!

Han älskade mat och tog gärna små överblivna rester, han var först på matskålen när den fylldes och han tyckte att en slurk mjölk då och då var toppen. Min son; Kevin hade ett speciellt förhållande till Titus. Kevin kallade honom för "brorsan". En lillebror. Titus sov så gärna i Kevins soffa eller på min säng. En storsint katt med en brun liten nos. Ränder som på en tiger. Markeringar i ansiktet som ett lejon och ett hjärta så stort och varmt.

Så försvann han en kväll. Vi ropade på honom i 3 dagar och jag var uppe om nätterna för att ropa och se om han hade kommit hem. Men han var borta. Vi visste att han inte frivilligt skulle hålla sej borta från mat och oss. Jag var orolig. Vi var oroliga allihopa men intalade oss att han skulle komma hem igen. Så kom dagen. Amanda bestämde sej för att åka ut och leta efter honom. Hon tog sin cykel och efter bara 10 minuter kom hon tillbaka med andan i halsen... "mamma, det ligger en död katt nere vid vägen..på gräset....men den har så vita ben så det kan inte vara Titus...tror jag". Jag slängde på mej skor och rusade ut. Amanda stannade på trottoaren. Jag gick ner i gräset en bit från vägen. Hjärtat stannade. Alla mina sinnen slog larm. Vår Titus.

Titus hade blivit påkörd. En kraftig smäll och han hade släpat sej över vägen ner till gräset. Han var illa tilltygad och även om jag såg hur trasig han var på kroppen så var hans lilla nos och den bleka lilla tungan som hängde ut från munnen det enda jag såg. De små vita morrhåren. Älskade Titus. Claes kom springande. Jag brast i gråt. Amanda sprang in. Hela jag darrade och han var borta. Han låg där men var borta. Jag saknade honom direkt och intensivt. Vår fine Titus....

Efter en timme hämtade Claes hem honom och grävde en fin grop i gräsmattan. Där sover han nu och är förtvivlat saknad av oss alla. Det är ändå så att även om en del säger "det är bara en katt" så är det inte så för oss som har en katt. Det är en liten del av familjen. En liten del av vår familj dog. Så är det med husdjur.

Hej då Titus - du var så bäst!