Högen av tårar

Att vara så väldigt ledsen, så besviken och känna sej så ensam som jag gör känns inte rättvist. Inom mej ligger tårar i en stor hög och besvikelse klämmer in sej i varje liten vrå. Sorg efter våra katter gör sej påmint då och då och ständigt finns en ensamhet som kryper under skinnet. Jag kämpar så intensivt alla dagar och jag lever med att hålla min kropp i schack. Utan att ha en aning om vad som är bäst att göra så gör jag vad jag tror blir bra.

Ingen kan säga vad jag ska göra för att till slut kunna sluta kämpa och bara vara. Leva.

Det är inte rättvist att behöva kämpa så här och någon gång, då och då, rämnar alla tårar. Då kommer allt som en syndaflod - men floden ebbar snabbt ut och hjärtat nästan stannar. Alla tårar orkar inte strömma. All ensamhet orkar inte ta ut sin rätt och allt kämpande kan jag inte bära i tankarna. Lika plötsligt som tårarna kommer....så slutar de tvärt. Då måste hjärtat koncentrera sej på att slå och jag måste fokusera på att andas. Bara att ta andetag kräver energi av kroppen. Det är svårt när man ingen har.

Jag har ett litet berg av tårar. Ensamhetstårar och ledsenhetstårar i mängder. Trötthetstårar. Jag vill orka detta och klara mej så bra som möjligt men när saker och ting omkring mej inte är så bra som de kunde vara så blir det en ännu större kamp. Jag behöver hjälp. Den hjälpen finns inte om veckorna. Jag behöver inte bli "omhändertagen" men jag behöver kämpaglöd från någon mer. Jag orkar inte själv.

Mina tårar kommer inte falla ikväll heller, men jag känner dem i den stora, stora högen inom mej. Jag känner att jag är en ledsen Fröken V som förvirrat letar efter kraft i min kropp. Varje minut av dygnet försöker jag klara mej. Jag önskar att min andra kämpaglöd fanns här och drog lite av det tunga, tunga lasset med alla tårar....