Jag skriker och jävlas idag

Idag skiter jag i vad man får och inte får. Vad som är bäst att göra och vad som är bäst för mej och hälsan, kroppen och knoppen. Jag skiter faktiskt i det. Jag gör det jag inte ska göra. Jag skiter i alla morgonpeppningskort (har inte ens dragit ett idag) och skiter i att vara positiv. Nu gör jag det. Den som inte vill läsa, inte veta och inte se detta ska lägga av att läsa nu. Gör nåt bättre. Gå och ta en kopp kaffe. Eller nåt.

I min ensamhet skriker jag ut från djupet av min själ och från tårarna i högen i hjärtat:

JAG VILL INTE HA DETTA HELVETE MER.
JAG ORKAR INTE MER.
JAG FINNER INGEN STYRKA I MEJ ATT HANTERA DETTA.
HJÄLP MEJ NÅGON. NÅGON MÅSTE VÄL HA NÅT SOM FÅR ME:N ATT GÅ BORT?
JAG VILL INTE ATT CLAES ÄR BORTA HELA VECKORNA.
JAG KLARAR MEJ HJÄLPLIGT MEN MIN SJÄL VITTRAR SÖNDER.
JAG TITTAR UT GENOM FÖNSTRET OCH SKRIKER TILL ALLA DÄR UTE: JAG VILL VARA MED. JAG VILL FÖR HELVETE VARA MED I LIVET!
JAG ORKAR INTE HA DETTA MER.
JAG KÄMPAR VARJE DAG MED SMÅSAKER SOM ALLA ANDRA GÖR I RASK TAKT.
JAG ÄR AVUNDSJUK PÅ DE SOM KAN ÅKA BUSS, JOBBA OCH ÅKA PÅ FÖRÄLDRAMÖTE.

JAG SKRIKER FRÅN HELA MIN SJÄL:

JAG VILL INTE MER.
JAG ÄR TRÖTT PÅ DET HÄR.





Jag har så svårt att acceptera att jag är sjuk och att jag måste lägga upp mitt liv på att annat sätt. En del säger att man inte ska acceptera sjukdomen och de försöker kalla situationen något annat. Det är bara att skyla över skiten och inte vilja inse fakta. Att inte våga tro på vad läkarna säger. Jag har en diagnos. Jag är inte lat, inte fullständigt knäpp, jag är inte psykiskt labil och hittar på saker och jag är inte arbetsskygg. Jag vet att det är fullständigt onödigt att plåga sej med orden men jag skiter i det. Jag är sjuk. Så är det ju. Jag vill bli bemött som om jag vore frisk...visst fan vill jag det. Men när kroppen slår ifrån och jag behöver hjälp: behandla mej och bemöt mej i min sjukdom. Annars orkar jag inte. Jag vet att man ska vara positiv och hej och hå...men vem fan orkar vara det varje dag? Vem orkar ens försöka varenda dag? Ibland blir dagarna så här. Då måste jag få skrika.

Jag saknar min egen Fröken V. Vart tog hon vägen? Det är fan att hon försvann. Hon som var på väg att bli spinninginstruktör och åkte motorcykel och var jävligt rapp i käften? Hon som kunde välja en yoghurt i affären och förstå vilken smak det är hon köper och inte bara chansa på en snygg yoghurtflaska. Hon som lyssnade på musik på hög volym och älskade det.

Vart tog hon vägen och vem är det som jag dras med varenda jävla dag?

Förlåt att jag skriker idag.