Nya små liv

Efter sorgen som legat tung över vårt hem för våra katter som vi mist så börjar ett nytt hopp gro. Ett nytt hopp om livlighet, nya små liv, ny vänskap och nytt hopp om två små liv att ta hand om och överösa med kärlek. Vår fina katt Leia försvann i 2 månader precis när vi hade flyttat hit och kom tillbaka till oss men var då så förändrad, rädd, skygg, orolig, stressad och långt ifrån så glad som en katt ska vara. Leia som vi fick ta beslut om att låta fara till katthimlen istället för att ha henne kvar här. Precis innan detta hände så fann vi vår älskade kung, Titus, överkörd nere vid vägen. Mitt hjärta brast. Två på så kort tid. Mitt hjärta orkade inte riktigt vara så glatt längre. Våra katter betyder mycket för oss alla och efter all år med dem - så blev det tomt.


Men nu spirar hoppet. Nytt liv ska snart flytta in hos oss. Två små nya liv! Ödet styrde lite i allt detta och jag fick höra om en kvinna som hade en kull med små kattungar som hade blivit moderslösa. Vid endast 4 v ålder hade kattmamman blivit påkörd och kvar fanns 5 små ulliga nystan som behövde omsorg, mat, tid och kärlek. Kvinnan; Annelie, tog sej genast an dem och handmatade, fanns där och ihop med sin man fick hon dem att växa, äta, bli starka och friska och mitt i allt detta kom jag!!! Jag föll för tanken om att få hjälpa till. Få ge av hela mitt hjärta åt en liten katt som inte haft någon mamma och jag ringde och frågade henne om jag kunde få komma och kika på dem? Mitt i all sorg över katterna jag mist så behövde jag i alla fall åka och titta på dessa små. En dag åkte jag dit. De var då bara 4½ vecka gamla och jag föll pladask för dem alla. Hjärtat mitt fann en särskild liten av dem som jag förstod hörde ihop med mej. Jag satt på golvet och var med dem i en timme eller två och alla kom upp i knät, ville gosa, ville leka med varandra i mitt knä och lät sej gärna hållas och bli gosade med. Åh, vilken känsla! Vilka små underbara liv.


Jag har nu varit hos Annelie och hälsat på dessa små 4-5 gånger och det är lika roligt varje gång. Att få göra små utflykter till staden där hon bor är jättekul, att nu när jag inte har skakanfall och kunna åka själv är fantastiskt roligt. När jag ska åka dit...är där....får träffa kattisarna...prata med Annelie....så omformar jag mitt hjärta. Jag lagar bitar som kanske blivit lite repiga och fula. Jag målar hjärtat i en härlig, varm kulör och lägger lite extra bomull omkring det som kan finnas där som ett extra lager när det behövs. Annelie har visat sej vara en fascinerande kvinna med så mycket att diskutera med. Prata om. Fundera på ihop med. Att möta sådana nya människor är en ynnest och jag blir så överväldigad och glad när jag förstår att mina möten med sådana speciella människor är något som gör mej väldigt, väldigt gott. Vilken tur jag hade som fick reda på kattungarna utan kattmamma och att ödet förde mej dit!!


De är nu 8 ½ vecka gamla och växer och mår bra. Jag hälsar på dem en gång i veckan och då sitter Annelie och jag på golvet och pratar om ditt och datt medan de små får hoppa och skutta och vara med oss. Det är så härligt! Alla i kullen är nästan identiska förutom små, små kännetecken. "Min" hane har en särskild teckning på ena sidan av magen där svarta streck nästan formar en 4. Han är framåt, ser ut som en lite tiger och liknar inte någon katt jag tidigare haft. Förra gången jag kom hem så hade idén om att ta två stycken små katter till vårt hem börjat gro i mej. Nu när vi bara har en katt kvar...nog kunde vi ta två? Det skulle nog vara bra för den lille hanen att få med sej en kattsyrra. Annelie ville väldigt gärna att två skulle få komma till oss men jag var tvungen att prata med Claes. Ville han verkligen ha 3 katter här hemma igen? Det ville han. :o) Jag blev så glad! Han är en sådan härlig djurvän och han förstod att mitt hjärta längtade efter små katter och han sa att visst kunde vi ta två. Det kunde t o m bli bättre så de har varandra. Jag höll med. Förstås. :o)


Så om ett par veckor har vi två små nystan här hemma. Två små kattisar som ständigt kommer värma mitt hjärta och alla dagar när jag inte orkar med min sjukdom, känner mej eländig, ful och som om världen har vänt sej mot mej - då kan de två små värma mej. I gengäld ska jag ge dem allt jag har, min tid, min omtanke, min kärlek och mina leenden.
Här är de...

























































Den lilla honan...med vita tassar.... så söt, så söt!























...och hanen med den underbart mörka teckningen och färgerna..

Välkomna till oss! Jag väntar ivrigt...