Tankar om pappa

Nu skall jag ringa ett litet samtal till min älskade pappa. Han finns just nu i två veckor på ett korttidsboende inte långt från mej och där har han det så bra. Personalen är supertrevlig och bra på alla sätt och pappa får ett lugn i sin förvirrade hjärna så det går att tala med honom, skoja lite och han ser nöjd, glad och lugn ut. Det är inte alla gamla som vid snart 79 år får ha stunder då de är lugna, glada och nöjda. Min mamma är hemma. Hon hälsar på honom. Ofta.

Strax skall jag ringa honom och höra hur hans dag har varit. Vi kan tala lite om solen som tittat fram så fint idag och jag kan fråga vad de har fått för gott att äta till middag och vilken smaskig efterrätt kan det ha blivit idag månntro? Jag kan också berätta att Claes är och fixar med bilen hos en arbetskamrat för att en bakre fjäder har gått sönder samt dess fäste. Pappa pratar gärna bilar och eftersom jag inte är helt tappad bakom en vagn vad det gäller sånt där så kan jag hänga med på ett hörn. Det gör mej gott i själen att höra hans vanliga röst. Den rösten som är min pappas. Jag får alltför ofta höra den "andra pappa" när han hallucinerar och har svåra vanföreställningar och frågar argt och uppfordrande: "VAR ÄR S?" Då kan jag svara tio miljoner gånger: "hon står där i köket jämte dej". Och han kan tio miljoner gånger svara aggressivt: "nänänänänä, sluta nu. Inte det fruntimret. VAR ÄR S undrar jag?"

Då suckar jag oftast bara och försöker lugna honom och avleda hans tankar. Hur lätt är det på en aggressiv pappa som är ledsen, förbannad och totalt förvirrad och undrar var hans fru är. Den som står jämte honom i köket är den "andra S" och hon är bara ute efter att lura honom på pengar, att ta över huset och är lejd av hans fru för att ta hand om honom medan hans fru är ute "på äventyr". Det är mycket, mycket svårt att få lugn över en dement pappa. Ännu svårare när det handlar om hallucinationer för då är han i sin värld och jag kan inte nå honom. Ingen kan nå honom.

Men så kommer de 14 dagarna när han är på korttidsboendet och då rätar alla konstiga kurvor till sej i hans arma skalle och han får ordning på vem vi är. Då är jag hans dotter och S är hans fru och det finns inte två S. Då är världen enklare för honom och jag blir GLAD över att han fungerar någonstans. Fungerar han inte hemma så fungerar han i alla fall där. Nu ska jag ringa honom och än en gång tala en stund med min älskade, älskade pappa.

Ha en mysig lördagskväll och kom ihåg: "Det är kurvorna som gör vägen till ett liv"