Väljer jag??

Idag vaknade jag med en oerhört tung kropp och leder som inte ville böjas och en skalle utan funktioner. "Näeeee....fan också", minns jag att jag tänkte. Inte idag. Jag vill inte ha en sådan här dag idag. Jag vill ha en bra dag. Men valmöjligheten var mej inte given så jag fick ta vad jag hade och försökte göra det bästa av det. En kopp té, lite fånigt klickande på det löjliga onlinespelet "Farmville" en stund och så de sedvanliga medicinerna. Jag väntade en stund...väntade på lindring. Den kom aldrig.
När jag hade väntat tillräckligt länge och insåg att "det här är vad jag har idag" så fick jag tänka om. Jag ville så mycket med min lördag men började genast att omprioritera. Jag struntade i att duscha just då och att tvätta håret fanns inte längre en chans att orka göra. Det känns ibland svårt att behöva se lika jävlig ut på utsidan som min insida är så jag brukar vilja sätta upp håret, komma i ett par jeans och borsta tänderna. De dagarna jag får på mascara och har tvättat håret - ja, de dagarna ser jag till att visa mej rejält för familjen så de minsann ser att jag kan se "vanlig" ut och att min sambo faktiskt har en snygging till tjej. Hehe :o)

Jag fick ett sms från en vän som jag aldrig träffat men som jag kommit i kontakt med på omvägar (lång historia - den tar vi en annan gång) och hon skrev att hon var så glad över den hjälp jag erbjudit henne och hon undrade hur jag orkade vara så positiv när jag har det så svårt och mår så dåligt? "Hur orkar du skriva så positivt och hålla modet och humöret uppe?" skrev hon. Jag blev glad. Jag blev faktiskt väldigt glad när jag insåg att jag utan alltför stora ansträngningar låter positiv och glad. Att det finns en glad "aura" kring mej.
Jag var helt säker på att jag hade tappat det stinget eftersom jag ofta mår dåligt, känner mej bortkopplad från Världen och kämpar för att klara min vardag. Vilken LYCKA att genom henne få veta att någon ser mej som positiv och glad! Mitt i den svåra förmiddagen lättades allt upp av en god väns tankar och syn på mej.

Det är lätt att tappa bort sej själv och det är väldigt lätt att glömma av att fundera på "Vilket intryck ger jag mina vänner och min familj?" På hemmaplan får man naturligtvis vara precis som man är och även med sina vänner, men kanske är det bra att någon gång tänka efter vilken sorts aura/känsla man vill att andra ska få av en själv? Vad vill du förmedla till andra och vad skulle du önska att de känner när de pratar med dej? Man får vara precis som man är - på gott och ont - men kan man någon gång försöka välja sinnesstämning när man känner att man klarar av det? Välja att se det svåra ur ironiskt eller komiskt perspektiv eller kanske försöka se det bra i en dag som för övrigt är skit?
Jag vet att jag medvetet gör de här valen. Det vet jag att jag har lärt mej. Under dessa år som gått och jag ständigt dragits med ME så har jag till slut inte orkat att vara negativ. (visst har jag mina dagar...de dagarna när jag gömmer mej för omvärlden och tycker synd om mej själv, slickar mina sår, är arg och förbaskat negativ - men då ringer jag ingen kompis och håller mej för mej själv)
Ur en skitdag kom något bra idag: Vännen ser mej som glad och positiv! Tackar! *niger och tackar fint* Jag ska skriva upp det i min skrivbok och ta fram det en annan dag när jag saknar gnista. Då skall jag minnas att jag har gnista och att den egentligen finns där. Den bara syns inte varje dag!!! :o)
Nu ska jag se om jag kan äta lite och kanske, kanske orkar jag sitta upp en stund och göra klart ett pyssel som jag skall anmäla till ännu en tävling. Det är inte säkert att det blir någon kraft över efter maten men har jag tur så.....

Over and out!