Min bilder
Namn:
Plats: Målsryd, Sweden

Min lilla blogg & jag! My little blog & me!

måndag 18 april 2011

Tankar kring tussilago och en slutstation

Alla tittar ut på solen som lyser idag och de små vitsipporna och tussilago som tittar upp. Alla är förundrade över våren som äntligen kommit. Det är förstås även jag. Jag såg de små blommorna vid vägkanten från bilfönstret och pekade på dem och sa till pappa som satt på passagerarsidan: "Ser du tussilagona som kommit i backen där?" Han såg dem och sa: "ja, och vitsippor hade också kommit några stycken". Pappa tycker om blommor. Jag tänkte för mej själv "hur många gånger kommer han att åka bil en längre sträcka och se blommorna i backen från bilfönstret?" Kanske aldrig mer. Kanske någon enstaka gång. Lever han nästa vår? Frågorna är många men jag brydde mej inte om att fundera på svaren. Jag hade sikte på ett bergfast fokus idag på att enbart klara av att ta pappa till hans permanenta demensboende och hålla mamma intakt. Två äldre människor som behövde min hjälp och mitt stöd på två helt olika vis. Mina föräldrar. Jag småpratade i bilen medan vi åkte och höll samtalsämnena så enkla som möjligt. Pappa hänger inte med annars. En dement människa har svårt att få ihop bakåt i tiden. De är här och nu. Det som händer här och nu och allra helst om man pratar om folk som inte för några minnen med sej - då är det lättare. Jag babblade på om att Kevin skulle operera bort sin visdomstand idag. Pappa pratade mest gallimatias och fullkomligt osammanhängande. Han började plötsligt greja och försöka ta av sej bätet. Mamma i baksätet blev nervös. Jag blev ännu mer nervös, men sa lugnt "låt du bältet sitta på för det måste man ha på sej i trafiken du vet". Han lyssnade inte. Grejade bara ännu mer med sina ben, tryckte på knappen så fönstret vevades ner och jag höll ett vakande öga på om han månne tänkte ta tag i öppningshandtaget. Vad kunde han vara kapabel till? Jag visste inte. Efter en stund lugnade han sej och somnade. Han satt upp och somnade. Så trött kan man bli när man är 78 år och dement. Nu har det gått flera timmar sedan bilfärden ut till boendet. Mycket har hunnit hända, mycket har krävts av både mej och mamma. Mycket har krävts av pappa. Klockan är kvart över två och jag hoppas pappa fortfarande sover i sitt nya rum på boendet. Jag hoppas han finner ro och jag hoppas att han inte känner sej orolig. Jag får höra att jag är så stark och gör detta så bra och duktigt. Men gör jag det av duktighet? Gör jag det för att bevisa något för mej själv eller någon annan? Nej, jag tror inte det. Jag gör det för att jag måste. För att om jag inte tar rollen som "ledare" så blir det Inferno & Kaos och det orkar jag inte med. Känslomässig kaos där saker "bara händer" orkar jag inte. Att vara fokuserad, tänka efter vad som blir bäst och gå in för en uppgift; det klarar jag. Det må ta av krafterna men om man får välja så valde jag alltså det. I många lägen är den allra närmast anhörige till en dement människa (make/maka) inte den som skall ta besluten för de besluten är grundade på ledsenhet, obetänksamhet och en känsla av dåligt samvete och skuld. Just därför blir de besluten inte de rätta. Jag känner inget dåligt samvete, ingen skuld och ingen obetänksamhet så därför tog jag rollen som "ledare". Pappa som alltid varit vår familjs "ledare" kan inte längre vara det. Jag blev tvungen att ta över. En del säger "gör inte för mycket, du orkar inte. Du måste ta hand om dej själv". Det är en god tanke. Men att ha ett känslomässigt inferno och kaos av att inte veta vad en dement pappa kan ta sej till om han blir kvar i hemmiljön - det är värre än något annat. Tro mej. Idag har pappa nått sin slutstation. Det låter inte klokt att säga så men det är en jättefin "station" med värme, trevlig och snäll personal och ett rum/lägenhet som är bara hans där solen strålar in genom fyra stora, vackra fönster. Han får hjälp där och där ska han vara och försöka ha det så gott han kan. Boendet är hans slutstation men det är i positiva ordalag. Mamma skall snart till sin nya lägenhet när huset är sålt och börja på ett litet, försiktigt nytt kapitel i sitt liv. Hon vill inte vända blad...hon håller tag i bladet för allt hon är värd...men det vänds obönhörligen ändå. Hon kommer finna ro. I sinom tid. Jag vill luta mej tillbaka idag. Samla nya krafter likt en idog liten ekorre. Hela mej själv efter allt fokus, bestämdhet och beslutsamhet idag. Jag har gjort mer idag än någon kan begära av en människa och visst kan jag säga att "jag gjorde ju det för pappas skull". Men sanningen är att jag gjorde det för min egen skull. Att ha en dement förälder på hemmaplan är som att spela rysk roulette. Man fasar för vad som kommer härnäst. Nu är rouletten över. Pappa är i säkerhet. Jag är säker. Mamma får försöka finna säkerhet. Jag skall krypa in i Claes varma famn när han kommer hem, lätta på de tårar som kanske måste få trilla och känna hans kärleksfulla armar och hjärta omfamna mej. Jag skall känna hans värme och vara tacksam över att vi ännu är unga och har så mycket bra omkring oss. Jag skall finna ro och vila i känslan över att inte behöva vara "ledare" längre. Allt är bra. Allt blir bra. Allt är ok och allt är som det ska. I morse fick jag ord från en mycket, mycket god vän. Ord som jag har haft med sej hela dagen och som jag tänker rista in om och om igen i hela mitt hjärta: "Jag stannar inte vid det svåra". Hon ingjöt mod i mej innan min uppgift för dagen tog sin början och jag känner att just dessa orden är exakt vad jag behöver. Att inte stanna vid det som är svårt. Att inte fastna där utan gå vidare framåt mot nya dagar och nya mål. Jag beundrar min vän så mycket och för allt hon lär mej. Tack Annelie. Nu tar jag resten av denna soliga dag som den kommer och gör det bästa jag kan av den. Jag hoppas min pappa gör detsamma. Jag hoppas min mamma gör detsamma.

2 kommentarer:

Anonymous Marina sa...

Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt blir väl både för din mamma och pappa... detta är bland det hårdaste vi människor har att möta, demens en helvetisk sjukdom för alla runt omkring.

18 april 2011 kl. 21:22  
Blogger Victoria sa...

Tack för din omtanke, Marina. Demens är svårt för alla inblandade och naturligtvis allra svårast för min mamma. Hon står inför ett nytt kapitel i sitt liv och måste vända blad. Har inga valmöjligheter. Min tanke är även; "det kunde varit värre". Pappa är gammal nu. Snart 80. Han har levt ett långt o bra liv. Vi har sluppit hemska händelser i vår familj och åren har för mina föräldrar har varit bra. Vad kan man mer önska av livet?
Demens är skit, det är det. Men det finns så många sjukdomar som gör samma sak vid en människa. ME gör att livet förändras för en själv och för resten av familjen. Dödsfall ger oändlig sorg. Svåra sjukdomar hos barn gör att hela familjer förändras. Jag är ledsen om jag inte kan se demens som det allra svåraste. Kanske har jag tappat perspektivet. Kanske är jag okänslig.
Jag är bara evinnerligt trött på skiten, tror jag. Lugn och ro vill jag ha nu.
Kram på dej

18 april 2011 kl. 22:22  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida