Dyrt. Så förbannat dyrt.

Så tog ME:n mej igen. Det allra bästa av mej. Det är konstigt; trots att jag levt med min sjukdom i snart 4 år så är det så oerhört svårt att lära om, tänka om och göra på andra sätt än man tidigare alltid gjort. Jag börjar inse att jag kanske aldrig lär mej att kunna utnyttja den lilla kraft jag har på exakt rätt sätt utan helt enkelt får göra så gott jag kan. Det kanske är så och måste vara så eftersom man nog inte kan vara så strukturerad att man alltid, alltid väljer rätt. Ibland gör man ju fel och man är inte mer än människa .... men mitt pris att betala för dumhet blir så högt. När jag väl står där inför "betalningen" så ångrar jag mej alltid lite. Kanske försöker jag ibland att se de positiva jag fick - men när priset ändå ska betalas så är det svårt att minnas vad det är jag betalar för. Nu betalar jag för helgen. För lördagen som jag fick orka så mycket. Jag överskred alla mina gränser och idag orkar jag inte. Jag orkar inte tänka och allt jag tänker blir fel. Orden fattas mej och jag minns inte riktigt vad saker heter. Jag sitter som ett fån och letar efter ord... Claes får ge mej en B12- injektion ikväll så får vi se om dimman i skallen lättar lite. Claes kommer strax hem från jobbet. Jag har varit dum nog och inte sovit eller vilat en endaste liten stund idag och nu sitter jag här med en värkande kropp som skriker: Lägg dej ner. GENAST. Jag kommer inte orka hålla mej upprätt mer än max 10 minuter till och sedan kommer kroppen stänga av och bli innehållslös och kraftlös. Jag vill inte att Claes ska behöva komma hem och börja med att ta hand om mej. Jag måste gå mot sängen redan nu innan systemet stänger ner. Men jag VILL INTE. Allt inom mej skriker: JAG VILL INTE. Amanda ska ju till scouterna klockan sex. Har hon skjuts dit idag? När kommer Kevin hem? Har han ätit? I skallen rör sej en massa tankar som är svåra att släppa men jag vet att jag måste. Jag måste gå och lägga mej nu. Stänga dörren och låta världen ta sej framåt utan mej ett par timmar. Jag vaknar säkert lagom till åtta-tiden. Det är för jävligt. För jävla tråkigt. Jag avskyr ME och jag avskyr att behöva vara så här utmattad. Jag vill inte ha det såhär. Nu går jag....