Filmer & sodastreamsminnen

Söndagsmorgon och det är alldeles tyst i huset. Det är sådana här morgnar som alla mina ord kan flöda och tankarna kan få ro att bli till ord och jag kan skriva. Det är en halvmulen morgon men solen tittar fram mellan molnen och man ser att himlen är alldeles ljusblå mellan molnkuddarna. Det kanske blir en dag med sol!

Vänta ett slag....jag kan ju inte skriva utan min sedvanliga kopp té....vänta, så skall jag bara gå och göra mej en kopp...

...

Igår eftermiddag kom min mamma förbi och hälsade på en stund. När hon skall komma hit så är det alltid en massa hon har med sej. Är det inte en halv nybakad sockerkaka så är det en bunt gamla veckortidningar eller några urklippta rabattkuponger som gäller på McDonalds. Eller något i den stilen. Det har varit min mammas "signum". Att ha med sej lite "bra grejer" som hon själv inte varken behöver eller vill ha. Men nu har signumet förändrats ganska rejält. Från en halv sockerkaka till halva hennes inredning i huset. Det är en förändring som heter duga, må jag säga, och jag hänger känslomässigt inte riktigt med. En halv sockerkaka är ju av ren bussighet, hon kan baka en ny samma dag om hon skulle vilja och det är ingen omvälvande förändring. Men nu....nu när hon kommer med hela pappas VHS- och DVD-samling, deras sodastream som inte längre används, snöslungan som inte längre kommer behövas och möbler som inte längre skall vara i hennes ägo...då skenar mina känslor. Sodastreamen köpte pappa (min pappa var/är prylfantast) bara för att Kevin och Amanda skulle få skojig läsk när de kom och hälsade på men nu är den tiden förbi. Pappa kommer inte att bo hemma någon mer gång, Kevin är 18½ år och Amanda är snart 15 och de hälsar inte så ofta på längre hos mormor och morfar. De börjar ju bli vuxna. Snöslungan och möblerna för att nu skall huset säljas.

Allt det som varit "mina föräldrar" börjar få en ände och det ena efter det andras rensas ut, slängs eller ges bort. Mamma röjer frenetiskt för "ingen ska behöva rensa upp en massa skit efter oss när vi är döa" säger hon.

Jag har aldrig funderat så långt faktiskt. Röja upp när de är döda? Morbida tanke.

Igår kom alltså mamma på besök och hade då med sej hela pappas filmsamling. Allt, allt, allt. Alla filmer som pappa varit så rädd om och alltid varit noga med att få tillbaka om man lånat. Jag som de sista åren alltid skrivit en lapp vilka filmer som vi lånat av honom så han kunnat känna sej trygg i att han får tillbaka dem. Nu behövs inga fler lappar eller låna. Allt hamnade i pappkassar på mitt vardagsrumsgolv. Mängder. Nu var allt vårt. Slänga eller spara. "Ta vad ni vill ha", sa mamma.

Pappa kan inte se filmer längre för han varken orkar, kan sätta på en dvd-spelare eller förstår handling i en hel film. Han har tappat den förmågan och nu hamnade alla hans värdefulla ägodelar i pappkassar hemma på mitt golv. När jag såg alla filmtitlar och gick igenom dem så riktigt kände jag pappas närvaro. Jag visste väldigt väl vilka hans favoriter var och de kändes viktiga att spara. "Nyckeln till frihet" är pappas absoluta favorit. Den står i min hylla nu. Pappa finns här hos mej litegrann och det känns bra.

Där var så många filmer som vi inte kunde spara - förlåt pappa - så jag ger dem till goda vänner som kan ha glädje av dem istället för att vi slänger dem på tippen. Visst hade du väl hellre velat det, pappa? Visst hade du väl det?

Mamma var lättad över att bli av med filmerna och sodastreamen och glad över att vi kunde dricka skojigt bubbelvatten till pizzan igår kväll. Men...mitt i alltsammans....så städar hon bort stora, stora delar av sitt liv. Deras liv. Jag förstår att det måste göras för allt kan hon inte spara och ta med sej från huset till sin lilla lägenhet. Det går ju inte. Men jag blir den som får antingen ta emot dessa delar eller säga "nej tack, det/den behöver vi inte". Det är en mycket märklig känsla och mitt i alla saker som slängs, packas ned eller ges till någon så virvlar ju pappa runt däri. En liten bit av pappas själ finns i filmerna. En liten del finns i det vackra ekskrivbordet som blir vårt när mamma flyttar. Pappas skrivbord. Där alla hans kom-ihåg-lappar legat i fina rader och alltid fungerande pennor stått i två pennmuggar av perfekt sort. Är det en ära att få överta eller är det en ren sorg?

Jag vet inte.
Pappa har inte längre någon fri vilja och är inte delaktig i allt som sker nu. Besluten är mammas och han får ta varje dag som den kommer. "Vet du, pappa...i mångt och mycket lever vi likadant nu, du & jag...vi får ta varje dag som den kommer och göra det bästa av dagen". När jag tänker efter så har jag mycket mer gemensamt med min demente pappa än min vimsiga, krångliga, ledsna och röjande mamma. Hon som planerar exakt in i minsta detalj och funderar över ALLT. ALLT. ALLT. Pappa och jag skiter i att planera.

Jag tänker allt oftare bakåt i tiden och många minnen bryter fram. Minnen som legat i dvala en lång tid men som kommer fram nu när allting förändras. Minnen som kommer från pappas filmsamling eller hur pappa instruerade Kevin och Amanda hur man faktiskt gör när man sätter fast en flaska med vatten i sodastreamen och trycker kolsyra, med TVÅ tryck, ner i flaskan. Hur man bara fick hälla i EN kork med smak och vända upp och ned på flaska TVÅ gånger. Mer skulle det inte vara, för så stod det inte i beskrivningen. Jag ler åt minnet för Kevin ville så gärna få tala om för morfar att man KAN faktiskt trycka tre gånger på kolsyreknappen och man KAN ta lite mer än en kork smak och det GÖR inget om man skakar lite på flaska istället för bara vänder den sakta upp och ned två gånger.

Men morfar hade alltid rätt. Så var det. Jag ler ännu en gång åt minnet.

En filmsamling och en sodastream kom med mammas besök igår. Vad blir det härnäst? Vilka minnen kommer det att föra med sej? Jag tar en dag i taget, precis som min pappa, så får jag reda på det tids nog....