En söndagskväll i juli månad

"..man kan inte säga annat; att bli gammal är rent förbannat". Så slutar en rätt så skojig vers på rim om hur det är att bli gammal. Skinnet som hänger, minnet som sviktar och lite av varje som inte är som det ska. Igår förstod jag vidden av de orden och sorgen i att bli gammal. Det var min pappa som visade mej sitt innersta.
När Claes och jag kom för att hälsa på honom vid 17-tiden så möttes vi av en personal som försökte hjälpa pappa. Personalen; den mycket trevlige unge killen som är sommarvikarie sa "Berndt känner sej lite ledsen". I det ögonblicket la jag åt sidan mina egna bekymmer, vedermödor och det var inget snack om jag orkade eller inte. Nu gick autopilot-kraften in. Jag tog pappas händer där han satt i rullstolen precis på väg ut från sitt rum och sa "åh, är det tungt just nu pappa?" Då darrade hans underläpp, han lutade pannan i sin hand och började gråta.
Jag rullade tillbaka honom på hans rum och sa lite tyst till den unge vikarien "vi är hos pappa nu en stund och jag ska försöka prata lite med honom och kanske lugna lite". Vikarien och jag kom överens om att pappa kunde äta kvällsmaten inne på sitt rum.
Min väska slänge jag snabbt på golvet, Claes satte sej på ena sidan av pappas lilla köksbord och så vände jag honom i rullstolen mot mej och tog hans händer.
-Hur är det egentligen pappa....var är det som värst? sa jag försiktigt och ömt.
Pappa dunkade sej vid hjärtetrakten och sa med sprucken röst "här inne".
-Åh, då förstår jag så väl hur du menar. Ditt hjärta är tungt och mycket känns ledsamt. Är det så? fortsatte jag.
Pappa sa än en gång med sin spruckna röst "jaaa....precis så". Han orkade inte prata i sin ledsenhet så jag försökte mjukt och stillsamt säga att ibland känner vi så allihopa. Ibland är hjärtat tungt, livet känns tungt och man vet varken ut eller in. Så kan alla människor känna och de dagarna får passera och så kommer bättre dagar. Pappa lyssnade och nickade instämmande emellanåt.
Han kunde med förvirrade ord berätta att han trodde att min mamma också var ledsen och att han inte orkade jobba imorgon och och vem skulle då ta hans skift på jobbet? Han hade ingen telefon och inga telefonnummer så han kunde inte ordna detta. Pappa var oerhört brydd över jobbsituationen och han ville ringa till min mamma. Jag tog fram min mobil och hjälpte till med numret och så tog han den lilla, lilla telefonen i sin stora hand. Mamma svarade. Pappa började än en gång gråta och sa "jag ville bara ringa och höra varför du är ledsen och så vill jag inte jobba imorgon...." Allt han sa var en enda röra men mamma är van och jag hörde henne säga "du ska inte vara orolig, jag är inte ledsen och har inte varit det heller. Allt är som det ska och du behöver ju inte jobba imorgon". Hon försökte en lång stund lugna honom men han lät sej inte övertygas. Jag tog telefonen när han inte längre orkade tala och sa till mamma att vi var där och att pappa var lite ledsen ikväll men att vi skulle stanna en stund och försöka få det att vända. Hon var tacksam.

Plötsligt fick pappa syn på påsen med "Kinamix". Små starka nötter och majskorn i olika former och smaker och det ville han gärna få bjuda på. Han hällde dem på sitt fruktfat och så bjöd han oss välvilligt. Claes plockade i sej en hel del och vi kunde småprata om de där nötterna och hur de smakade. Då glömde pappa sin oro och gråten lugnade sej. Hjärtat kanske slog lite lugnt en stund. Han pratade om allt mellan himmel och jord och inget var varken sanningsenligt eller i någon ordning. Alla hans tankar gick in i varandra och allt blev ren gallimatias. Ibland hänger man med i struntpratet men när han rätt som det var blev ledsen och tårögd igen så sa jag
-Pappa, allt är som det ska vara. Du behöver inte jobba imorgon. Allt kommer bli bra och allt ordnar sej. Kan jag göra något för dej?
-Ja, du kan ringa målaren och snickaren och ordna det, svarade han oroligt.
-Javisst kan jag göra det. Jag har deras nummer så det ordnar jag direkt. Jag lovar att göra det pappa, svarade jag lugnt och tålmodigt.
Än en gång lugnade sej hans oro en smula. Men bara för en kort stund. Jag förstod att det enda jag kunde göra var att skingra hans oro och ledsenhet men ta bort den så han blev helt lugn var omöjligt. Min pappa är dement men just igår kväll förstod han vissa saker och de krockade med hans förvirrade tankar. Han förstod att om två veckor flyttar de.....eller mamma egentligen....från huset till lägenheten. Hur skulle det gå med flytten? Han förstod att mamma inte var hos honom och han ville ha henne nära. Men var var hon? Man kan inte förklara för en dement människa att han är på ett ålderdomshem (ja, jag använder det ordet för vilken gammal människa förstår ordet "permanent demensboende"?) och att han/hon behöver så mycket hjälp och är så virrig att de inte längre kan vara hemma. Han tror ju att han är precis som vanligt - bara en smula skröpligare.

Mitt i det ledsna kom kvällsmaten in. Den unge killen satte ner en bricka med gröt, mjölk, varm choklad och en smörgås med makrill i tomatsås på och pappa högg in direkt på maten. Hans aptit är det inget fel på. Min pappa har alltid tyckt om mat och han är inte kräsen för fem öre. Medan pappa började äta småpratade Claes med honom. Jag gick utanför dörren och växlade några ord med den unge vikarien och sa att pappa ÄR ledsen och att vi inte kan få det oroliga och ledsna att vända.
-Kan du inte hålla ett litet extra öga på min pappa sen när vi går så han inte sitter på sitt rum ensam och kanske gråter? frågade jag med tårar i ögonen. Bara tanken på att pappa skulle sitta ensam och gråta var hemsk och mitt hjärta blödde för honom.
Vikarien lovade att göra så och jag var glad att just den snälle, ömsinte vikarien var där just den kvällen. Han som kanske inte är den driftigaste av dem alla - men han som har ett stort hjärta!
Timmarna gick och rätt som det var var klockan kring åtta. Vi behövde åka hemåt. Men hur lämnar man sin ledsna pappa?
Jag satt framför pappa som jag gjort hela kvällen och smekte sakta hans kind och höll hans hand.
-Åk ni, sa han med darr på rösten. Jag klarar mej...det går över......
-Jag vet att du klarar dej pappa, det är inte det, men jag är ledsen över att du är ledsen ikväll och det känns väldigt svårt att lämna dej. Jag tycker så hemskt mycket om dej pappa, sa jag och la mina armar kring hans hals och kände hans sträva hals och kind mot min kind. Han luktade inte längre som min pappa alltid brukade lukta.
Claes lutade sej fram mot pappa och la sin hand på hans axel och sa mjukt och medkännande "jag förstår att du tycker det är för jävligt att bli gammal". Just precis de orden sammanfattade hela kvällens innehåll. Pappa förstod inte varför han inte kunde vara med mamma. Han förstod inte varför han är där han är. Han förstår inte varför han inte ska jobba. Just de orden som Claes sa var precis de rätta. Pappa tittade upp och sa "Jaaaa....det är det". Där fanns plötsligt en stark samhörighet mellan Claes och pappa. Man till man.

Pappa bad att få en Alvedon för han hade ont i magen sa han och jag tänkte för mej själv att Alvedon inte kommer att hjälpa, men om det kunde göra pappa lugn så visst skulle jag ordna en Alvedon till honom.
Jag tog min väska och Claes tog min tröja och i dörren sa jag:
-Jag ber att den unge killen kommer in med en Alvedon till dej och så ser han till dej ikväll pappa. Jag kommer igen på tisdag. Idag är det söndag. Klarar du dej nu?
Pappa viftade lite med handen och försökte hämta upp en lite stadigare röst när han sa:
-Gå ni. Det går bra. Det går över.
Så ställde vi hans dörr på glänt och gick med långsamma steg i den ändlösa korridoren bort mot entredörren. Jag tog Claes hand i min och vi sa knappt inget. I allrummet satt de andra gamla och tittade på tv eller sov framför tv:n. En ung tjej; sommarvikarie, låg på soffan och SOV.
Va? Claes och jag tittade på varandra. Sov hon?? Min pappa sitter ledsen på sitt rum och en i personalen SOVER? Det kunde väl ändå inte vara möjligt? Jag hade sett den tjejen tidigare och hon hade ett nonchalant sätt över sej och varken mjukhet eller någon värme i varken röst eller uppenbarelse. Den unge killen kom och vi sa som det var med pappa och nämnde Alvedonen. Jag grät sakta när jag sa att det var svårt att lämna pappa. Den unge killen höll på att hjälpa en äldre dam i säng men direkt när han var klar med henne så skulle han gå till pappa.
Vi tackade. Jag frågade killen:
-Är det bara två personal här? Har hon rast...hon som ligger där inne och sover?
-Ja, hon har en halvtimmes rast så det är bara jag just nu. Åh, men jag förstår att ni kanske undrade när ni såg henne....eller nåt... men...hon har rast ja... Sa han lite obekvämt. Jag log för att visa att jag inte misstrodde eller var sur.
Så gick vi.

På väg ut i sommarkvällen slogs jag av alla dofter, av alla färger och lugnet som börjat lägra sej inför kvällen. Jag höll hårt i Claes hand och tackade min lyckliga stjärna över att jag fortfarande är ung och har min Claes intill mej. Att jag älskar och har en bra bit av livet framför mej. Pappas är på väg att ta slut.
Att bli gammal och dement är inget man önskar för sej själv eller någon annan. Att få rynkor och bli lite glömsk är helt ok. Men det är precis som i den något lustiga rimdikten:
"...man kan inte säga annat; att bli gammal är rent förbannat".