Kortlek och ess
Jag vill leta upp alla kortlekar som finns i huset. Jag vill springa över till grannen och ta alla kortlekar som de har. Jag vill rusa ner till kiosken när den öppnar och köpa alla deras kortlekar - om de har några. Alla kortlekar som finns inom räckhåll behöver jag idag.
Jag skriker inombords men inga tårar orkar falla. Jag håller om min älskade Claes en stund och hoppas att han orkar med mej och medan jag står där och blir omhållen så vågar jag lätta på några små droppar av tårar. Sedan stänger jag varsam av dem.
Att gråta tar kraft. Kraft har jag inte.
Igår ville jag två saker. Två mycket, mycket viktiga saker för mej. 1. Att kunna vara med nere på Stora Torger i stan kl 14 och se min Amanda uppträda med sin dansgrupp. Det skulle varit första gången jag såg henne dansa och eftersom dans varit min passion i hela mitt liv så ville jag sett henne. Sett min dotter dansa inför publik.
2. Jag ville åkt ner, 2 km, till Pysselskafferiet och hälsat på mina pysselkompisar och sett deras iver, alster, skapar-lust och fått inspiration och värme i hjärtat. Jag ville så gärna träffat Carina, en kvinna som lärde mej måla och som är så rar, och jag ville kramat om Stina för allt hon är och gör för mej.
Jag fick varken nummer ett eller två. Jag var arg. Frustrerad. Ledsen. Mycket, mycket ledsen. Där låg jag i sängen med neddragna persienner och kroppen var lealös, icke-fungerande, höger benet extremt svagt och jag bara föll ihop gång på gång på gång på gång av pur utmattning. Jag ville skrika högt men orkade inte.
Idag börjar dagen likadant. Efter så många timmars sömn vaknar jag lika utmattad och en känsla av att inget hänger med. Kroppen är inte min. Jag rör mej som i slowmotion och tänker i ungefär samma jävla tempo. Varsamt, varsamt så kanske jag slipper sängen idag. Varsamt.
Men först ska jag leta upp alla kortlekar. Alla ska vara mina och jag ska riva och slita i dem och plocka ut ess efter ess efter ess efter ess och rada upp dem mitt på vardagsrumsgolvet och ha dem där hela dagen. Ett efter ett skall jag använda dem och ha dem hela dagen. Alla förbaskade ess är MINA idag. Så är det bara. Det måste gå. Så måste man väl kunna göra?
upplagd av Victoria | söndag, maj 29, 2011
4 kommentarer:
Så klart du kan!!! Hoppas det kommer bättre dagar för dig!
Kram
Marie
"Att leta upp alla ess och använda de själv är själviskt. Men om man har så få ljusa stunder att man nästan inte minns de senaste, då är man skyldig sig själv att vara lite självisk. Rätta mig om jag har fel, men då tycker jag inte att det är själviskt att vara självisk."
Mark Sjöberg
Mark Sjöberg: Jag tycker precis som du. Att vara självisk är inget man bör vara och inget som bör ligga i ens natur men ibland, när man har få ljusa stunder och glömmer av hur de känns, då måste man få vara självisk en dag eller ett par timmar. Bara så man känner att man klarar sej och kan räta ut det som känns så orättvist och svårt. Att vara självisk behöver ju inte nödvändigtvis vara på någon annans bekostnad - oh nej - det kan vara att i tanken få sno alla ess i hela världen och ta dem under en dag. Det är i tanken jag var självisk, inte i verkligheten. Ibland är dock tankens kraft tillräcklig för att orka stå ut eller orka en stund till.
Tack för att du kommenterade och gav mej insikter och något nytt att fundera på. Tack!
Jag önskar dej det bästa!
/ Victoria
(det funkar ju för fasiken inte att lägga in kommentarssvar med mitt google-konto! Det fick bli under "anonym". Sorry!)
/ Fröken V
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida