Tacksam....

Jag satt jämte Claes på intensivvårdsavdelningen idag. En mycket svårt sjuk patient låg bakom det vita draperiet jämte Claes. En patient vi inte såg men hörde sköterskorna och läkarna ta hand om. En ung människa.

Extra draperier drogs för och vi satt bakom våra och jag höll Claes hand. Vi småpratade tyst för det är så lite privatliv på ett sådant rum. Varför de extra draperierna tänkte jag? Så förstod jag....när jag såg anhöriga förtvivlat rusa in i rummet och försvinna in bakom draperiet jämte oss...vi hörde sköterskorna småprata...vi hörde gråten och snyftningarna...jämret...från de anhöriga.

Jag greps av stunden och av allvaret som var så väldigt nära oss. Bara bakom ett stycke tyg.

Vi svalde. Både Claes och jag tittade på varandra och jag vet att vi kände samma sak. En stark lycka av att det inte var någon av oss som var på andra sidan. Varken som patient eller anhörig. Jag hade min Claes på bättringsväg framför mej och jag var så evigt tacksam. De människorna bakom draperiet kanske inte får ha samma tur. Jag vet inte.

Det här har följt med mej hela dagen och jag greps starkt av hur snabbt livet kan förändras. Jag tackar de högre makterna av hela mitt hjärta att det inte var mina barn, min Claes eller någon annan anhörig till mej som låg där...