Tillbaka i verkligheten...eller...vart tog bönan vägen?

Tillbaka från Kreta med överfullt skafferi av minnen, glädjeämnen, tankar, funderingar och hjärtat och själen fulltankad med gott och så mycket kraft jag kunnat lägga på lager. Resan tog krafter - visst gjorde den det - men ack så mycket gott jag fick i retur. När jag ser alla bilderna från resan ler jag med hela hjärtat. Vi är som vilken familj som helst som reser, på både gott och ont, men det goda hade så mycket mer plats och det var det allra bästa. I mina ungdomsdagar (det lät fint va?) var jag en riktig globetrotter och hade världen i min ficka. Den var aldrig skrämmande eller för stor - bara väldigt intressant, rolig och spännande. Jag hade glömt hur det kändes att resa....ljuden...dofterna...värmen...det oväntade...allt... allt det hade jag jag glömt. Men oj vad det kom tillbaka till mej med kraft när vi kom till Kreta! Jag återfick en pusselbit av mej själv och kände hur jag njöt av den varma sanden, hur det låter när man går med flipflop på gatorna, hur det surrar i supermarketen av aircondition och hur havet slår mot stranden och ber mej att hoppa i och svalka mej. Åh, så härligt jag har haft det!

Jag är åter hemma i min märliga, tomma lägenhet där flyttlådorna står utmed väggarna och kan inte riktigt ta mej för något. Jag orkar inte fortsätta med flyttpackningen. Jag är inte sugen på att åka och handla mat för att fundera på vad vi ska ha till middag. Jag har ingen som helst lust att gå ut i regnet (hu så olustigt o kallt!) och jag vill egentligen inte göra något alls. Så jag sitter här vid datorn med mina kort, mina tankar, skriver lite, delar med mej av massor av kort på Facebook och ringer ett och annat samtal till mina föräldrar eller min son som är hos sin pappa. Jag gör lite av varje - men inget av vikt och värde. Nu tar vi en bild till så ni inte somnar av inlägget:

Min älskade, roliga unge...min Amanda. I mina ögon är hon så perfekt utmejslad i sina drag och hennes ögon glittrar av livslust, tokighet och kärlek. Min snart 13-åriga tjej! Den här solhatten hade vi med för skojs skull o jag tycker egentligen att den är riktigt läcker - men Amanda tog mest på den för skojs skull!

Jag sitter hemma i mina mysbyxor nu och går barfota men har en tjock tröja på mej. Jag kan fortfarande känna hur solbrännan gör sej påmind för jag brände min rygg lite sista dagen. Att använda solskyddsfaktor 15 allra sista dagen tyckte jag var väldigt onödigt - det var lika bra att "köra på" ansåg jag. Där fick jag för det! Trots att regnet öser ner utanför fönstret så sitter jag med hud som ömmar av sol och värme och det känns lite märkligt! Men också härligt...för då har jag ju liksom Kreta kvar "på mej" :o)

Kevin har åkt till sin pappa och är några dagar med honom så sonen hann jag bara träffa en kort stund igår. Jag fick en stor kram av honom och han välkomnade oss hem med orden "åh, små negerbollar" eller nåt i den stilen. Sen ville han gärna se fotona och jag slås av att Kevin alltid, alltid är så intresserad av hur husen är byggda, arkitekturen, var man går in till ex restaurangen, var vårt rum låg i förhållande till poolen eller nåt annat etc etc. Han har full koll på hur det är byggt och tänkt och vill gärna prata om byggnaderna. Det är märkligt roligt för annars brukar det vara de tramsigaste korten som är roligast. Men han vill gärna se hotellet och vägarna utanför och sånt! Heja min son, det gör mej stolt! Vem vet, han kanske blir en världskänd arkitekt en vacker dag? Hehe

Då ska jag be att han bjuder mej på en resa till Kreta igen. Eller nåt annat fint ställe i världen! :o)

Santa Marina Plaza i Agia Marina, Kreta. Ett underbart hotell med alla tänkbara bekvämligheter och fantastisk mat och service.Usch, nu har jag skrivit just den meningen på vykort hem till Sverige, på min sida på Facebook och nu här. Den är tradig, enformig och trist. Men hur beskriver man annars ett hotell som faktiskt ÄR på det sättet? "Här har vi det lajbans och maten är kanon?" Näää, det passar sej inte riktigt tycker jag. Tills nästa gång jag åker på semester så lovar jag att komma på en annan bra fras som beskriver hotellet och maten!

Mitt i allt det underbara med Kreta och resan har jag naturligtvis haft svåra stunder som jag fått bemästra på olika sätt. Claes har fått hjälpa mej många gånger och ibland undrar jag hur han står ut. Hur står han ut med att alltid hjälpa mej när jag faller ihop och skakar helt utan förvarning? Hur står han ut med att kanske ibland undra om jag verkligen ska orka gå en dag i staden Chania och shoppa (kanske med oron för att jag kan börja skaka)??? Hans ändlösa tålamod och lugna sätt är något jag värdesätter högt och försöker att inte glömma att ibland faktiskt säga "tack" och le mot honom. Han vet vad jag menar och jag hoppas han vet vad det lilla ordet egentligen betyder och hur mycket det betyder. Utan Claes hade jag aldrig kunnat åka till Kreta. Tack älskade Claes!

Nu sitter jag alltså här med en kopp te och kikar ut på regnet. Inget har jag lust att göra och inget orkar jag göra. Det får bli ännu en dag när timmarna bara får gå - samtidigt känns det så konstigt. Man borde ju GÖRA nåt. I alla fall åka och handla mat. Eller nåt sånt. Eller hur var det nu man gjorde när man höll igång ett hushåll sådär effektivt? Men gud, jag kanske helt enkelt har GLÖMT BORT hur man gör? Så är det nog. Jag har glömt det på en vecka! Haha..tänk om det ändå vore så....Jag är dock helt säker på att den kunskapen kommer åter - väldigt snabbt!!!!!!!

Här är jag förresten, solandes på min lilla solsäng i mina fina, coola solbrillor som jag köpte i närliggande supermarketen! Man kan knappt tro att det är jag. Vart tog den där lilla sol-bönan vägen och vart i hela friden kom den här lilla slöa, slappa och trötta Fröken V från?

Får gå och leta och se om jag kan leta rätt på den där andra bönan.

Hojta till om ni ser henne och be henne komma tillbaka till mej. Bums!!

Hehe