Livets Lotteri och vad jag fann i källaren..

Jag vaknade kring halv nio och hade drömmen alldeles färsk i minnet. Den hade varit så stark att jag till och med vaknade med ett bultande hjärta, en känsla av längtan och mindes detaljerna och allt. I drömmen var jag sjutton år. Jag var i Australien och sökte hjälp hos en läkare för min fot/ben som gjorde ont. Läkaren ville ge mej ett återbesök veckan därpå men då skulle jag redan ha rest ifrån Australien. I det valet och kvalet kom frågorna: Skall jag stanna kvar här? Kan jag det? Vågar jag det? Ska jag stanna just här eller bosätta mej i någon annan stad kanske?
Känslan av att vilja stanna i Australien var så enormt stark och jag ville verkligen inte hem. Jag ville ju vara kvar!
När jag vaknade upp och såg att klockan var halv nio hade jag precis just den känslan kvar inom mej. Jag ville vara där!

1989 och 1991 gjorde jag två stora resor. Båda innehöll långa stop i Australien och jag älskade landet. Det har jag gjort sedan dess och alltid velat åka tillbaka eller, som i 20-årsåldern, velat bo där och verkligen "leva" där. Jag är förstås mer än tacksam att jag har varit där och har mina minnen men när man just haft en dröm som är så intensiv så är det svårt att sluta tänka på drömmen och minnena. Tänk om jag hade åkt tillbaka och vågat försöka starta ett liv där? Hur hade mitt liv sett ut idag då? Det kan man fundera på en stund om man vill. Jag är naturligtvis väldigt nöjd med min lott som jag drog i det stora "Livets Lotteri" och har mer än jag kunnat önska och behöver. Jag har ett bra och lyckligt liv i det stora hela. Det enda lilla, lilla som förföljer mej denna morgon är känslan av längtan till det jag aldrig vågade pröva på. Jag var så ung och så osäker att även om chanser dök upp rakt under näsan på mej så vågade jag inte ta dem. Jag har alltid varit så enormt rädd för förändringar och mycket hellre satsat på det jag haft närmast till hands och det som känts "säkert". Men finns det några "säkra kort" i Livets Lotteri?
Jag tror faktiskt inte det. Alla kort är lika osäkra - det är bara man själv som tror att det som ligger närmast är det som är säkrast.
Enklast kanske det är - men aldrig säkrast.

Tänk brevet jag fick från en kvinna som tillsammans med sin man hade en tandläkarmottagning på Hawaii. Hon hade två eller tre små barn och i brevet frågade hon om jag ville komma dit som Au Pair för de sökte verkligen en svensk tjej och ville gääärna att jag skulle komma och bo hos dem. Logi, mat och helgerna lediga samt en bra slant varje vecka. När jag skrev tillbaka att jag bodde med min pojkvän och inte ville lämna honom (suck - så patetiskt!!) så skrev hon tillbaka att det gick att ordna så han kunde arbeta som poolskötare eller något annat så kunde vi åka båda två. Gud i himlen vilket erbjudande för en 19-åring!!! Varför, varför, varför tog jag inte den chansen och åkte? Hawaii var ju vad jag drömt om i så många år och alltid velat åka till.
Varför tog jag inte chansen?
Fröken Fegis fegade ur och stannade i den lilla tvåan i stan och vågade inte göra drömmen sann eller levande. Idag; 23 år senare, undrar jag i mitt stilla sinne varför jag inte tog chansen. Idag, alla dessa år senare, så hade jag velat att den 19-åringen hade gjort det och sett lite av världen och fått pröva sina vingar. För 23 år sedan var det ju inte riktigt så "farligt" att åka iväg som Au-Pair eller göra sådana saker som idag kan vara förenat med livsfara.
Jag undrar om jag inte har kvar det där brevet från den jättetrevliga kvinnan på Hawaii.....

Jovisst hade jag det! Båda breven ligger kvar i just den kartongen jag tänkte på och jag tassade ner i källaren och kikade om det låg kvar. Visst gjorde det det! Där var det ju. Daterat i april 1988 och skrivet på tandläkarmottagningens papper med logga uppe i vänstra hörnet. Jag virvlades tillbaka i tiden för en kort stund där jag stod i källaren och precis när jag la ner breven i lådan igen så fann jag en pocketbok som jag inte läst på många, många år. Oj, den hade jag glömt att jag hade sparat där. "Gå dit hjärtat leder dej" av Susanna Tamaro. Jag stod en stund i källaren och började läsa......och blev ståendes....
Nu är jag uppkommen från källaren och tänker avsluta mitt bloggande och gå och fortsätta läsa i den underbara boken. Jag minns vad den handlar om men det är så länge sedan att jag glömt det mesta - jag vet bara att den är fullkomligt underbar.