Tunga tårar

Tårarna ligger som en stor hög i magen, hjärtat och söker sej hela tiden upp emot strupen och vid minsta lilla motgång eller fel tanke så strömmar de starkt från hjärtat direkt till ögonen...
Så många tårar jag fällt under mina 43 år.
De senare åren har jag inte fällt lika många för, det konstiga är, att kroppen orkar ibland inte ens gråta. Det är då jag inser hur enormt lite kraft det finns inom mej och i alla mina delar i kroppen. Om man inte ens orkar gråta? Tårar som knappt väger något och som knappt behöver märkas att de faller ned på kinden om ingen tittar noga...och ändå kräver de så mycket kraft och känslor av en.
Mina tårar är tunga idag och därför bör de inte fällas i onödan. Jag måste vända tårarna till något annat och låta kroppen vara i lugn och ro. Det är en ren nödvändighet idag. Ibland när man tänker en tanke riktigt, riktigt djupt och innerligt så kan man bli oerhört skrämd och nästan känna panik. Som när man fått ett cancerbesked och man tänker tanken ända, ända längst bort till döden (som kanske aldrig kommer att ske men man tänker det likväl) och känner hur strupen dras ihop och allt blir svart inom en. Eller om man tänker den oerhörda tanken på att förlora någon i sin familj eller sina barn och känner hur man direkt väjer undan för tanken för den på tok för svår. Ett skydd är det nog antagligen. Ibland...ibland kan jag tänka tanken med ME längst, längst bort och inse att jag nog inte kommer arbeta någon mer gång, att jag kanske blir sängliggandes mycket mer än idag och om Claes går ifrån mej så har jag ingen.
Sådana tankar måste hejdas innan de når för långt in i hjärtat för de är till ingen nytta och orsakar bara förstörelse i alla kroppens skrymslen och vrår.
Om Claes går ifrån mej så har jag ingen. Barnen förstås, men ingen - ingen - ingen som kan hjälpa mej eller finnas vid min sida i min sjukdom. Då är jag helt ensam i min ME. Det är en oerhört skrämmande tanke.

Idag är det lite mörkt inom mej och beslut inför helgen som kommer måste fattas. Hur ska vi lösa det som blev så svårt att lösa? Hur ska vi kunna enas och ändå må bra båda två? ME:n river och sliter plötsligt i oss båda och den allra skitigaste sidan av ME visar sej. Nu behövs kraft för att lösa problemet och det kommer lösa sej. När kärleken är den starka och pålitliga grunden så kan problemen överbryggas - det har jag en stark tro på.
Jag skall vara rädd om mitt hjärta idag och hejda de tyngsta tårarna. De små lätta kan kanske få falla några stycken men de andra får inte lov att ta min kraft. Det är många gånger svårt att vara människa och många gånger väldigt, väldigt svårt att vara människa med ME.